På Facebook skriver Jonas Holmberg att det varit som ”en dröm” att få leda Göteborgs filmfestival. En festival han började besöka redan i tonåren, då han skolkade från skolan för att åka till västkusten och sitta i biomörkret en vecka.
Beslutet att kliva åt sidan efter festivalen 2024 kom som en överraskning för många av oss. Kommentarsfältet fylldes snabbt av superlativ och spontana tack på olika språk. Folk berömmer hans ”smittande engagemang” och ett väl utfört jobb. Jag kan bara hålla med. Hur jag än scrollar ser jag inga påhopp, ingen kritik.
Det måste vara ovanligt, efter tio år i en sådan maktposition.
”Du skapade en sådan cool atmosfär på festivalen” skriver regissören Eva Dzhyshiashvili på engelska och lämnar ett hjärta. Tillsammans med tre andra ukrainska filmskapare fick hon nyligen, tack vare festivalen, en residensplats i Göteborg och möjlighet att återfå skaparlusten mitt under brinnande krig.
Just förmågan att föra ut festivalen i världen, och samtidigt föra in världen på festivalen, har varit typisk för Jonas Holmberg. Med sin utpräglade humanistiska grundsyn och sin filmiska bildning, har han haft en imponerande fingertoppskänsla för samtidsfrågor. Han har fokuserat på brännande aktuella, inte sällan kontroversiella ämnen. Redan 2015 försvarade han skarpt rätten till abort, när högerextremister attackerade RFSU :s filmfestival och kastade in rökbomber i lokalen. Han har stridit – och vunnit segrar – för jämställdhet inom filmen och lyft fram migranters livsvillkor och utsatthet.
Att skicka en akutsjuksköterska till en fyr på en enslig ö mitt under pandemin var genialiskt
Samtidigt har han alltid bejakat lättsammare, och mer glamorösa, inslag på festivalen.
När han började var Göteborgs filmfestival Nordens största. Nu är den en uppstickare också europeiskt, globalt, och digitalt som uppmärksammas för sina kreativa satsningar, fokus på världsfilm – smal som bred – sin intellektuella slagfärdighet och sina galna PR-trick.
Att skicka en akutsjuksköterska till en fyr på en enslig ö mitt under pandemin var genialiskt. I lugn och ro fick hon frossa i film. En kul idé som samtidigt fångade något väsentligt, existentiellt i samtiden: ensamheten. Vårdpersonalens trötthet. Frågan om vi någonsin skulle få – och då vilja – se film tillsammans igen.
Filmbranschens pågående digitalisering och våra förändrade filmvanor har bearbetats på fler spektakulära sätt under Jonas Holmbergs tid vid rodret.
Min kollega Carl Moberg såg film liggande i en specialtillverkad kista – jag får rysningar vid blotta tanken. GP:s tidigare kulturchef Björn Werner gick på bio ensam i ett tomt Scandinavium. Själv gästade jag Anna Odells gynekologiska bio och såg, sittande i en gynstol med bar underkropp, hennes film ”Undersökningen”.
Hur ska vi egentligen se film, nu och i framtiden? är frågor festivalen ihärdigt lyft.
I en tid då allt färre unga lockas av filmvetenskap, då biografsalonger gapar tomma och filmkritiken bantas, behövs en ny konstnärlig ledare som kan jobba vidare samma anda som Jonas Holmberg . Som – nyfiken och påläst – vågar sticka ut hakan och ta ställning.
LÄS MER:Göteborgs filmfestivals konstnärlige ledare slutar
LÄS MER:Här kliver sjuksköterskan Lisa Enroth i land på Pater Noster
LÄS MER:Sjuksköterskan Lisa Enroth såg 30 filmer ensam på en ö
LÄS MER:Välkommen på gynekologisk bio med Anna Odell
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
