Johan Hilton: Jag skulle hellre skjuta mig än att bli som gänget i ”And just like that”

Tv-serien ”And just like that” utger sig för att skildra sex och relationer utifrån ett moget perspektiv. Ändå sätter åldern inga verkliga spår i huvudpersonernas intressen och umgänge, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

ANNONS

Alla hatar ”And just like that”, uppföljaren till ”Sex and the city”.

Det finns goda skäl till det. Alla som befolkar tv-serien är outhärdliga, tempot avigt, bildspråket såpigt och jolmigt. De tre hjältinnorna från moderserien vinglar runt i en ny och diversifierad tid och manusförfattarna gör i princip alla fel man kan göra när man försöker införliva dessa nya element i en berättelse som alltid byggt på just – eskapism.

Eller som GP:s Joanna Górecka nyligen formulerade det på sitt sedvanliga briljanta vis: ”And just like that” är ”en märkligt nedlåtande QAnon-fantasi om vad en woke publik vill ha”.

ANNONS

Själv stör jag mig på någonting annat: tidskollapsen. Det här är en serie som utger sig för att skildra förändring och mognad, för att gå in på tabubelagda områden som sex efter 50. Ändå är Carrie, Miranda och Charlotte sig kusligt lika på ett mentalt plan, liksom fastfrusna i 30-årsåldern. De har ungefär samma intressen som förut – relationer, fester och shopping. De går fortfarande på samma tradiga luncher med samma tillkämpat witty gafflande om sex. Provar skor, dejtar, ältar.

Ibland inträffar svåra sorger och livsomvälvande förändringar. Ibland gör sig någon påminnelse om deras ålder till känna, ett sträckt lår, en reflektion kring botox och ansiktslyftningar, en höftoperation. Men det sätter egentligen inga spår i deras personligheter. Ingen förändras på riktigt.

Den verkliga Miranda återuppstår från sin medelålderskris först när hon börjar färga håret rött igen

Om ”And just like that” har ett ledmotiv är det snarare regressionen, de panikslagna försöken att krypa tillbaka in i det förflutna. Den verkliga Miranda återuppstår från sin medelålderskris först när hon börjar färga håret rött igen i första säsongens slutscener. Den verkliga Carrie när hon flyr livet som änka och flyttar tillbaka till sin gamla ungmö-lya med vidhängande genomgångsgarderob från moderserien ”Sex and the city”.

I nya säsongen smider Charlotte planer på att gå tillbaka till sitt tidigare jobb som konstgallerist, samtidigt som Carrie tar upp relationen till samma gamla kille som hon redan dumpat femtioelva gånger. (Samantha behöver vi inte ens ta ställning till, hon figurerar bara via sms, om än med samma tonfall som för tjugofem år sen.)

ANNONS

Det är förmodligen tänkt att gestalta återupptäckten av en innersta identitet, omsorgen om sitt verkliga jag. Men mest av allt påminner det om Big Edie och Little Edie i den klassiska dokumentären ”Grey Gardens”, kvinnorna som barrikaderat sig i sitt förfallna gods och låtsas att de är samma rosenkindade societetsdamer som de en gång var.

Detta är i grund och botten inte ”And just like thats” fel. Som mycket annan populärkultur speglar den bara en större tendens. Det märkliga är att frispråkigheten och sinnligheten i ”And just like that” i grund och botten bygger på ungefär samma estetiska principer kring frispråkighet och sinnlighet, samma föreställning om självförverkligande, som 1980-talets tv-såpor med Joan Collins: karriär, sex, lyx och dyra lakan.

Nu är förvisso ”Sex and the city”-universumet vad det är, Harlequin i Manhattanmiljö. Försöken att drapera eskapism i någon sorts socialrealism är till och med ofta skälet till att den blir så pinsam när den försöker diskutera verkliga problem som rasism, diskriminering och transfobi. Samtidigt stör det mig att villkoret för att skildra åldrande tycks bygga på att ingen egentligen åldras rent mentalt, att man förblir samma pigga livshungriga 30-åring under rynkorna.

När jag ser ”And just like that” får jag snarare klaustrofobi av blotta tanken på att käka lunch med gamla bögpolare som jag hängde med 2002

Förväntningarna och perspektiven på tillvaron förändras ju, trots allt, i takt med att man blir äldre. Själv är jag knappast uråldrig, men efter några år på andra sidan fyrtioårsstrecket kan jag likväl fascineras av hur annorlunda man värderar och prioriterar saker jämfört med för bara några år sedan. Att det kan kännas rätt skönt att bli lite tråkig, att det inte längre bekommer mig om jag inte GENAST får ett bord på STANS HETASTE RESTAURANG eller är SEXUELLT TILLDRAGANDE eller HÄNGER MED RÄTT MÄNNISKOR eller SHOPPAR MÄRKESKLÄDER.

ANNONS

När jag ser ”And just like that” får jag snarare klaustrofobi av blotta tanken på att käka lunch med gamla bögpolare som jag hängde med 2002 och snacka killar och sex på samma sätt som vi gjorde då.

I couldn’t help but wonder: vad skulle jag göra om jag kom på mig själv med att stå och skrika ”GOD I LOVE BALLS!” som den 63-årige bögen Anthony gör i ”And just like that”?

Förmodligen skjuta mig.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hur kan politikerna inte fatta vilken skatt Folkteatern är?

LÄS MER:Att angripa konst är att angripa det bästa i människan

LÄS MER:Det här är ord som borde ge oss alla kalla kårar

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökLocationclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS