Reality-serien ”Rupaul’s Drag Race” har precis dragit igång sin femtonde säsong i USA. Programmet har sedan 2009 setts av många miljoner tittare, omformat hela dragscenen och spritts över världen. En svensk version ledd av Robert Fux kommer sändas på SVT under ”tidig vår”, enligt deras presstjänst.
Själv hade jag hellre sett ett skandinaviskt Drag Race eftersom den lilla rekryteringspool av dragartister som Sverige har inte tyder på någon verkshöjd. USA har ju i princip en världsdel att välja från, vad kan Sverige ha totalt, 200 personer? För det är just bredden som gör programmet intressant, trots att den kritik Rupaul fått för hur de behandlat de transpersoner som deltagit är rättmätig.
Serien liknar liksom ingenting annat – här sitter personer födda in i New Yorks elit bredvid någon som precis kommit ut ur fängelset. Och de möts verkligen, de blir vänner. Inte för att klasskillnaderna nödvändigtvis är överbryggbara, men för att de är intresserade av samma sak: konstformen drag. Den där kärleken – och programmets särskilda queerhumor, grym och älskvärd på samma gång – gör det till otroligt bra tv.
Efter att ha följt programmet i snart ett decennium undrar jag hur den svenska varianten av Drag Race kommer bli. Det man dock inte behöver spekulera kring är huruvida det kommer dras igång någon deprimerande kulturkrigsdebatt om detta. Kan man tänka sig något om public service-pengar och ”normbrytande kultur” av högerdebattörer med ett kraftigt vedträ inkilat i rumpan (jag antar att det är detta som begreppet ”yxhögern” syftar på)?
Det är intressant att svensk public service, som har mycket få program som riktar sig till queerpersoner, nu väljer att importera ett amerikanskt format snarare än att skapa egna program.
Debatten har förstås redan börjat, med debatten om sagostunder med dragqueens på bibliotek, med direktimporterade argument från den amerikanska konservativa högern. Debattören Ivar Arpi skriver om detta i sitt nyhetsbrev ”En rak höger” under rubriken ”Drag queens hör inte hemma i barnkulturen”, där han lite finstämt börjar med att konstatera att ”det är helt i sin ordning att vuxna människor ägnar sig åt att klä ut sig på olika sätt, om de vill”(31/12). Sedan drämmer han dock till med storsläggan: pedofili. Det som alla typer av normbrytande underförstått leder till.
Nej, det är inte utan att man imponeras över den bombastiska retoriken kring vad dessa sagostunder faktiskt innebär. ”Svaret är förstås att det står för en viss sorts ideologi, och barnen är medtagna för att formas till önskad form så tidigt som möjligt.” skriver Arpi.
Formas till vad? Människor med sinne för humor? Nej, så kan vi inte ha det.
Själv brinner jag inte för drag som barnkultur, eftersom det riskerar att infantilisera uttrycket och ta bort udden när det behöver vara ”barnvänligt”. Det är dock imponerande att biblioteket lyckades lokalisera några dragqueens i Kalmar överhuvudtaget. Drag som underhållning för massan är dock inget nytt, det är liksom folkligt och provocerande på samma gång. Vilket Rupaul Drag Race-fenomenet bara är det yttersta exemplet på.
Det är intressant att svensk public service, som har mycket få program som riktar sig till queerpersoner, nu väljer att importera ett amerikanskt format snarare än att skapa något eget. Det krävs liksom glitter, tjo, tjim och USA för att det ska anses vara intressant. Och på det viset är vi alla lika goda kålsupare, kulturkrigshögern och hbtq-communityt, i vår kärlek till den dominanta amerikanska kulturen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Platinan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
