Om bara några dagar infaller studenten för alla ungdomar födda år 2004. Grattis till dem. Med pompa och ståt kommer firandet genomsyra hela Göteborg. Eller det gör det ju redan. Och det har det gjort i flera veckor nu. För tydligen räcker det inte med 200- och 100-dagarsfester, mösspåtagning på valborg, studentbal och fest på flak och klubb på självaste dagen. Utöver detta infinner de sig på varje bar, på varje gata, varje helg, självklart med den utsmyckade myssen på.
Det är klart att de ska få fira. De har inte bara tagit sig igenom gymnasiet, som är en jobbig tid, utan de tog sig dessutom igenom en stor del av de tre åren hemmasittandes, isolerade och fästa vid digitala upprop och examinationer.
Studenten är ett uppmärksamhetsspektakel. Det är ju meningen att det ska vara någon slags påfågel-uppvisning. Men det blir också lite magstarkt att fira det så till den milda grad att man riskerar livet när man hoppar för nära räcket på lastbilsflaket. Ni tog er igenom tre år av skolgång och nu väntar fyrtiosju år av arbete. Borde ni egentligen inte sörja?
Så tänker givetvis inte artonåringar. De tänker: "Titta, vi gick natur och snart ska vi bli ingenjörer! Men först ska vi dricka oss blinda och skrika och skråla och kräva folkets uppmärksamhet! TITTA!!!”
Jag hittade inte mina föräldrar, de stod för långt bort, bakom ett stängsel utanför skolgården
Jaja. Ni kan få min uppmärksamhet för en dag. Grattis grattis. Men sluta upp med att skräna månader i förväg. Jag lider faktiskt av svår avundsjuka. Jag var en av dem som tog studenten mitt under pandemins topp, 2020. Ingen 100-dagarsfest, ingen mösspåtagning, ingen studentbal. Vi sprang ut på en tom skolgård på själva dagen. Musiken sprakade från en högtalare och tog sedan tvärt slut. Jag hittade inte mina föräldrar, de stod för långt bort, bakom ett stängsel utanför skolgården. Vinden for igenom bladen på ett ensamt björkris som monterats av vaktmästaren. Det rasslade lite. Som kedjorna i händerna på ett melankoliskt spöke. Känslan efteråt var ungefär:
"Jaha, då var det gjort”.
För mig och mina gelikar var hela händelsen ett stort antiklimax. Någon blev för full, någon spillde på sin klänning på champagnefrukosten, någons familj svek, vilket ledde till en ensam bussresa hem med myssen som en stilla bekräftelse på att det hela faktiskt hade ägt rum.
Å andra sidan var det nog ganska sunt att upptäcka att studenten inte var den roligaste dagen i hela livet. Det är nog få som faktiskt tycker det. Och de som gjorde det, vad gör de nu? Har på sig ovvar (overaller) i olika färger med olika konstiga märken som de själva eller deras mammor sytt på. Går runt och dricker burköl på stan eller sitter på blöta gräsmattor och luktar svett. Påfågeldansen får inte ta slut.
Nåväl, nu ska mitt gnäll snart upphöra. Till de blivande studenterna vill jag säga: sluta hålla på så mycket. Sluta gapa och sluta åma er. Vi ser er. Och grattis igen. Ni gjorde det!
LÄS MER:Guillous klassanalys är hämtad från Gamla Testamentet
LÄS MER:Ölmännen är de enda som inte låtsas
LÄS MER:Kanske går det inte att bry sig om Bianca Ingrossos skandal
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
