Sensommarnatten i Göteborg är full av liv. När sista spårvagnen skramlat förbi bryter kontaktläten från fladdermöss igenom samtidigt som drillsnäpporna med sina klara visslingar högt uppifrån komponerar en sånglinje rakt över stan. I parker och trädgårdar uppsöker nattfjärilar doftande syrenbuddlejor medan igelkottar undersöker buskagen på sitt speciella vis. Ja, livet pågår för den som är tillräckligt vaken för att se, som Thoreau skulle ha sagt.
Ut ur nattmörkret flög i veckan en väldig berguv och slog sig ner på ett balkongräcke i Vasastaden, mitt i Göteborg. Med sina ögon känsliga för skarpt dagsljus plirade den genom halvslutna ögonlock ned på alla nyfikna åskådare som häpna samlats på gatan under balkongen likt en hängiven folkmassa inför den store ledaren. Nyheten om den orädda jätteugglan spreds blixtsnabbt och blev en viral succé, inte minst då den erbjöd möjligheter att ta obligatoriska selfies med mobiltelefon.
LÄS MER:Världens största uggla på balkong i Vasastan
Skolungdomar och studenter, långväga naturfotografer och vanliga förbipasserande göteborgare stannade till för att beskåda jätteugglan som dock inte verkade ta någon större notis av uppvaktningen. Endast vid några få tillfällen spärrade uven upp sina stora, röda ögon. Fast då såg den i sanningens namn mer magistralt häpen än arg ut. Om den i stället blivit riktigt uppretad, om någon exempelvis klättrat upp i uvberget efter ungarna, skulle den ursinnig ha burrat upp sig till minst dubbel storlek och med hypnotisk effekt varierat storleken på pupillerna i sina vid det laget diaboliskt eldflammande ögon.
Ugglorna och inte minst berguven – den största ugglearten i Europa – har mycket djupa rötter i kulturhistorien, såväl i vår del av världen som i Afrika, Amerika och Australien. Grottmålningar som är runt trettio tusen år i franska Chauvet föreställer exempelvis vad som förmodligen är berguvar. Några målningar visar dessutom mänskliga kroppar med ugglehuvuden; kanske rör det sig om schamaner vilka upplöst distinktionen mellan fågel och människa. Bland Australiens urfolk fanns förställningen att ugglor skyddade kvinnors själar på ett intrikat sätt som knöt ihop ugglor och människor. Och exemplen kan mångfaldigas.
Den vanligaste uppfattningen om ugglor var annars länge negativ. Ugglor och inte minst uvar sågs som genuint ondskefulla väsen, en åsikt som med tiden förstärktes av att några arter höll till runt kyrkogårdar – med lockande boträd och dito feta råttor. Att de dessutom är nattaktiva gjorde sannerligen inte saken bättre, tvärtom. Nattuggla har länge haft pejorativ betydelse.
För naturen befinner sig ingen annanstans, eller rättare sagt; det finns ingen natur separerad från oss människor, vi ingår alla i samma livsgemenskap som fladdermössen och drillsnäpporna och alla de andra.
Uvbesökarna i Vasastaden närde inga negativa tanker om fågeln på balkongen, istället hördes flera, inte minst skolungdomar, dra entusiastiska paralleller till barnböckerna om Harry Potter där det formligen vimlar av olika trollugglor. I författaren J K Rowlings hemland levde för övrigt konstnären Edward Lear vilken målat en av de mest praktfulla tavlorna någonsin av en berguv. Fast Lear är väl i dag mer känd som nonsensdiktens skapare. 1868 skaldade han underbart nonsensaktigt om en berguv och en katt:
The Owl and the Pussy-Cat went to sea
In a beautiful pea-green boat.
They took some honey and plenty of money
Wrapped up in a five-pound-note.
Uppståndelsen kring berguven i Vasastaden handlar en hel del om vår komplicerade relation till det vilda. Vi tänker vanligtvis på naturen och därmed det vilda som någonting utanför våra liv; något principiellt annat som vi efter eget gottfinnande kan bebygga, besegra, besöka et cetera.
När det vilda uppträder i det urbana utmanas tankefiguren. Endera får det sensationens prägel: älg promenerade in på Ica, bäver simmade i hamnkanalen, lokatt bet ihjäl barnens kanin. Eller så handlar det om sanitära olägenheter: måsar förstör sömnen, rådjuren åt upp lökarna, myror invaderar tvättstugan. I samtliga fall påkallas gift, skyddsjakt eller förpassning till djurpark alternativt djursjukhus, kort sagt: återställande av ordningen.
LÄS MER:Berguv dök upp i Vasastan – nu har den stora ugglan dött
Det vilda som det radikalt annorlunda implicerar idén om naturen som lekplats; en ort där allsköns upptåg och tävlingar går av stapeln och där djuren förvandlas till ett slags exotiska staffagefigurer: simma med späckhuggarna! Klappa rockorna! Festa bland krokodilerna!
Men det rör sig om ett djupgående misstag. För naturen befinner sig ingen annanstans, eller rättare sagt; det finns ingen natur separerad från oss människor, vi ingår alla i samma livsgemenskap som fladdermössen och drillsnäpporna och alla de andra. Distinktionen mellan det mänskliga och naturen är en filosofisk konstruktion som, åtminstone ur ett biologisk perspektiv, är gravt missvisande.
Uven i Vasastaden gladde hundratals besökare. Samtidigt påminde den om något många glömt, nämligen att det vilda har varit här hela tiden. Det gäller bara att vara tillräckligt vaken för att se.
