Ett grabbgäng knuffar sig före kön på Gröna Lund och blir riksnyhet. Biblioteksstök är debattföljetong. Flaggor får folk att se rött.
Varför, menar vissa, uppmärksamma företeelser som alltid har funnits? Andra undrar varför det skulle vara fel att prata om normer i offentliga rum. Senast Alice Teodorescu Måwe, som undrade var vänsters civilkurage är eftersom de inte protesterar (11/6 DN).
Poängen är att samtliga händelser har blivit en hundvissla i den högerpopulistiska våg där allt som är fel kommer från invandring, där detta är normbrott från något föreställt homogent.
Det är möjligt att den svenska debatten bara har plats för en tanke åt gången. Nu gäller att svenskar ska uppfostra invandrarbarn som inte kan bete sig som oss. Som envisas med att uttrycka glädje utan att vifta med svenska flaggan – och sedan bunta ihop detta med ytterst allvarliga frågor som gängrelaterade skjutningar. (Den här texten diskuterar inte det senare – tillräckligt många utnyttjar illvilligt tragedier för att koppla ihop drogkrig med vanligt ungdomsstök).
Men Sverige behöver reflektera över hur det kan komma sig att stök på ett nöjesfält blir P1-debatt – och riskerna med de hundvisslor som ljuder om invandrarungdomar.
Vilka kroppar som kan bete sig lite hur som helst och vilka som inte kan det, och varför, har länge varit föremål för analys inom kritiska vithetsstudier. 2006 publicerade filosofen Sara Ahmed boken ”Queer phenomenology” där hon med queerstudier och fenomenologi undersökte hur rum ”bär” på historier som är normativa. Hur vissa kroppar – vita, straighta – betraktas som hemmahörande och kan breda ut sig utan att deras beteende anses fel. Medan andra uppmärksammas för samma saker.
Jag läser om Ahmeds teorier 17 år senare och slås av hur applicerbara de har blivit på det politiska samtalet i Sverige.
Ifrågasättandet av invandring har blivit en pendel mot allt som kan samlas under begreppet mångkultur – oavsett om det är hemspråk, religion eller hudfärg. Efter Tidöavtalet har en tidigare städad del av högern hoppat på pendeln. Ett centralt begrepp är det vaga ”demografisk förändring”. Det handlar om ”massinvandring” som är ”elitens experiment”, det handlar om ”folkutbyte”. Svenskar känner inte igen sig i ”sitt” land, så det är ju inte konstigt att de reagerar!
Men sådana reaktioner måste behandlas på ett konstruktivt vis. Att bejaka urskiljning av vissa på basis av hudfärg eller religion och skapa en hierarki i medborgarskap är en farlig medicin.
I stället behöver man för att få en fungerande integration – en där det är okej att som Roland Poirier Martinsson skriver vifta med vilken flagga som helst och äta vad som helst från midsommarbordet (12/6 Aftonbladet) – fråga sig hur reaktionerna uppstår. Varför det finns nostalgi över något föreställt homogent, och hur det kan föda en rasistisk politik om det inte behandlas. För reaktionerna är inte alltid rasism, men politiseringen är det.
Bort ur våra rum alltså. Så går den röda tråden mellan den nya svenskhetspolitiken – där invandraren måste svära lojalitet, inneha villkorat medborgarskap eller återvandra – och någon som knuffar sig före i kön.
Analyser saknas inte. I England finns teorier om sorgen över ett förlorat imperium, och skiftet från ett klassuppdelat samhälle till ett där etnicitet har blivit sorteringsfaktor. I min avhandling om vithet i svensk spelfilm identifierade jag det som en reaktion på förlusten av Folkhemmet. Längst i svensk kontext har forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette gått i sin grundliga bok ”Vit melankoli: en analys av en nation i kris” (2020).
Allt känns igen i internationell högerpopulism och nationalkonservativa strömningar. Oron och ilskan över förändringar beror på nationernas porösare gränser i globaliseringen. Invandringen, särskilt av muslimer, omvandlas till hot mot vithet och det västerländska – där den vita, barnafödande kärnfamiljen är den minsta beståndsdel som ska försvaras.
Det är ingen slump att uppmärksammade nonsensstök i offentliga rum, som Liseberg, handlar om barn. Eller att det drevas mot dragartister som läser för barn.
Till den oroväckande utvecklingen i Sverige hör att denna höger länge diskrediterade forskning som undersöker reaktioner. Vithetstudier är ett rött skynke eftersom målet påstås vara färgblindhet.
Det är inte utan ironi att samma debattörer numera vänder sig till hudfärgseufemismer om demografi och kritiserade forskare som Eric Kaufmann. I Kaufmanns tendentiösa bok ”Whiteshift” ska vita för sitt rasmässiga egenintresses skull stänga gränser och förpassa mörka flyktingar till förvar, där de kan leva hela sina liv om så behövs.
Bort ur våra rum alltså. Så går den röda tråden mellan den nya svenskhetspolitiken – där invandraren måste svära lojalitet, inneha villkorat medborgarskap eller återvandra – och någon som knuffar sig före i kön.
Måwe bekräftar Ahmeds tes när hon menar att värderingar i det homogena samhället ärvs obemärkt och utan ansträngning – en tanke som bor granne med Sverigedemokraternas tidigare partiprogramspunkt att etniska svenskar har en ”nedärvd essens”. I det heterogena samhället måste trycket utifrån öka, förklarar Måwe.
Som sagt: Vithetens beteende är osynligt i rummen som bär dess historia. Andra ska möta en hindrande hand.
Apropå vänsterns enligt Måwe avsaknad av civilkurage bör påpekas att högern i stort är frånvarande när det gäller att säga ifrån om rasistiska hundvisslor eller trakasserier av dragartister.
Det är sen gammalt: när Lena Adelsohn-Liljeroth skrev om nazister i ”Skinnskallar – rasister, nationalister eller hyggliga unga män?” 1995 – samma år som ett nazistiskt knivmord i Klippan – låg tonvikten på hygglon. Så har ju också den rasism som sitter i de svenska väggarna bortförklarats så länge att den nu är stöd åt regeringen.
Under 2010-talet blev Sara Ahmed känd i Sverige. Men just ”Queer phenomenology” har inte gjort avtryck. Det är synd – för utvecklingen skriker efter teorier som kan hjälpa oss att behandla den demografi-neuros som pågår.
Drev mot sagostunder, flaggviftande studenter och barn på nöjesfält är nämligen en allvarlig del i förskjutning av vem som ska få känna sig hemma i Sverige.
Och det kommer att bli ytterligare ett hot mot en fungerande integration.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:I vår tid förvandlas Förintelsen till lek-tv
LÄS MER:Recension: ”Rött minne” av Tania Branigan
LÄS MER:Varför protesterar inte statsministern?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
