Varför tycker ingen synd om Lamotte?
Frågan kan tyckas legitim, men sätter egentligen strålkastarljus på det problematiska med journalisternas klagosång.
“Journalist” är ett märkligt yrke. Det är en titel på de med stor publicistisk makt. Deras artiklar kan krossa människor och företag. En rubrik, en ingress och ett avslöjande kan avslöja en persons karriär. Under många år fick journalister höra fragment av reaktionerna från de som avslöjades eller utsattes för publicitetsskada. Det ringdes i telefon, brev kunde skickas, men allt detta var det lätt för journalister att skapa distans till. Med internet och sociala medier har samma reaktioner trängt sig på. Det som allmänheten tidigare skrikit i stängda rum, postas nu i ett Instagram-DM till journalister. Där författas vidriga meningar, fruktansvärda hot. Dessa ord och reaktioner kan få offentliga personer att vilja tystna journalister att fega ur. Det är ett hot mot det offentliga samtalet som behöver tas på allvar. Men frågan är om det är journalisterna själva som ska driva opinion i frågan. Inte minst om de ska göra det på de egna, mäktiga plattformarna. Samma plattformar där många fått uppleva att de utsatts för en offentlig giljotin.
Att klagandet blir problematiskt visar just Joakim Lamottes reaktion. Joakim Lamotte har en bakgrund som reporter på granskande redaktioner, men har det senaste decenniet publicerat sig på egna plattformar. Där har han gjort sig känd för att först spela in sig själv i bilen när han var ruskigt arg på samhällsfrågor. För att sedan ta sig ut och göra det som han menar var journalistik. Han var inte fin i kanten, han skulle ta sig in i konflikten. Stärkt av betalande Facebook-följare har han därför rest hem till våldtäktsmän, men filmat föräldrarna och föräldrarnas hem, inte våldtäktsmannen. Apropå publicitetsskada. Han har också hängt ut icke offentliga personer vilket resulterat i domar om förtal. Men mest känd är han för att ha tagit sig ut i konflikter där det bränner till – och filma sensationen. I Trollhättan blev han attackerad under ett upplopp. I Göteborg blev han alltså, misstänks det, attackerad av en politiker. Ändå får Lamotte inte samma uppmärksamhet som journalister.
Anledningen kan vara förvirrande, särskilt för Lamotte. Men kort sagt kan det förklaras med att Lamottes arbete inte kan kategoriseras som journalistik. Debattör, ja, kanske aktivist. Den praktiska skillnaden kan tyckas vara hårfin, men förklaras av exemplen ovan. En journalistisk princip är till exempel att inte göra sig själv till nyheten, utan skildra nyheten. Det vill säga: att bevaka krig eller konflikt är att skildra och förstå, inte att själv bli nyheten. Journalister går långa och dyra kurser för att lära sig denna balansgång. Lamotte gör istället motsatsen. Han kastar sig in i elden, och ursäktar det med att han bara går allmänhetens ärenden. Det skapar konflikt, det skapar uppmärksamhet – och det behöver inte alltid vara dåligt (och det förtjänar verkligen inte att utsättas för våld). Men det är inte journalistik.
Och här knyts säcken ihop. För på samma sätt som det är orimligt av Lamotte att gråta över att ingen ringer när han är utsatt, är det orimligt att journalister använder sina egna plattformar till att kräva medlidande över sin utsatthet.
För principen med journalistik är att en nyhet är något du skildrar. Inte något du strävar efter att bli.
LÄS MER:Lamotte och Lundberg i bråk på demonstration
LÄS MER:Beslutet: Kristofer Lundberg stängs av som ordförande
