Jag tappar gaffeln när jag inser var jag sitter. Fjärde raden parkett, höger.
Röda kvarn i Stockholm var fortfarande i bruk när jag blev filmkritiker, den stängde 2006 och blev klädbutik. Tio år senare sviktade försäljningen och lokalen omvandlades till restaurang. Då var det 100 år sedan Röda kvarn hade öppnat som premiärbiograf. Stumfilmens guldålder, Victor Sjöströms Selma Lagerlöf-filmatiseringar förutan vilka vi inte hade haft en Ingmar Bergman, fick premiär här. Nu får jag in en överkokt pasta.
Under debatten om kulturslakten i Norrköping har jag tänkt på de här åren – 2006 följdes av 2007 när underbara Astoria mötte samma öde och 2008 var det dags för Palladium i Göteborg – och på avsaknaden av strider för filmkulturen.
Visst höjdes enstaka röster när några av Sveriges vackraste lokaler, byggda för sin kulturform, slog igen. Men generellt ansåg man att det var dags för filmen att gå vidare. Folk såg ju på dvd och det fanns multiplex. Mot styckpriset för kvadratmetrar i centrum stod sig kulturhistoriskt värde slätt.
Jag vet att ödet har drabbat fler områden sedan dess. Men varje gång jag vandrar genom en ödslig Filmstad där det enda som lever är lösgodiset – ingetdera en match mot strömningstjänsterna – tänker jag på svenskar som får något vått i blicken när de talar om Berlin eller Paris. Tror de att Teater Tuschinski – jugendbiografen i Amsterdam som är en av världens vackraste – finns kvar för att den är en guldgruva? Den hade blivit coffee shop för länge sedan om samma kulturpolitik gällde där.
Levande städer bygger nämligen på att värdera det som på kort sikt är omätbart.
Det är ingen slump att detsamma gäller kulturen.
Jag vet att den som uttrycker sådant här flum i dag betraktas som en Tarotkortsman utan markkontakt.
Vill man vidga perspektivet på debatten om hur populistiskt Norrköpingspolitiker ställer symfoniorkester mot vård, hur föraktfullt moderaten Sophia Jarl uttalar sig om ”kultureliten” – bådadera levererade som något ekonomiskt mätbart – kan man därför blicka mot filmkulturen. För när Torbjörn Elensky i SvD (24/8) efterfrågar en bildad borgerlighet – och diskussioner i sociala medier undrar om en sådan inte bara är en myt – menar jag att frågan är felställd. Efter att i 20 år ha diskuterat kulturpolitik i allmänhet och filmkultur i synnerhet undrar jag snarare om det alls finns en kulturintresserad politiker- och chefsklass.
Norrköping är nämligen bara ett symtom på vad som händer när allt blir mätbart. På 20 år har våra kulturministrar inte bemödat sig om att gå på bio eller formulerat varför filmen har ett värde. Resultatet är att kulturen inte har motiverats bortom publiksiffror eller stapeldiagram som visar hur dess köns- och hudfärgsfördelning gör nytta i dagsaktuella frågor. Att det senare sägs ha gott syfte skymmer att det är del av samma problematik.
Jag vet att den som uttrycker sådant här flum i dag betraktas som en Tarotkortsman utan markkontakt. Jag är därför lika lite förvånad över att kritiken av tillståndet nu bemöts som ”kulturelit”, som att det för några år sedan kallades för ”obstruktioner” (konsulent på SFI) eller gnäll från ”mediokra män” (SFI:s tidigare vd).
Länge brukade jag retoriskt fråga om man kunde tänka sig att det utan protester skulle bli pizzeria av Operan.
Visst skulle jag kunna förklara varför marknadsoffrandet av biografen liksom Norrköpings kulturutbud är ett långsiktigt ekonomiskt självmord – som Johannes Klenell visat så är en levande kulturstad en attraktiv stad (23/8 Arbetet). Vill man ha studenter, kreativa företag och turister så vårdar man det unika. Visar stadsmuseet en vandringsutställning i stället för något om den lokala nazismen kommer man billigare undan i arbetskraft, men i samma stund finns noll anledning att besöka just den staden. Italiensk mat kan du få var som helst, det fanns bara en plats att uppleva var ”Körkarlen” hade premiär.
Men jag vill veta var det styre finns som vågar prata utifrån det vi inte kan se i stapeldiagrammet? Var finns liberaler som pekar på vad det innebär att människor går hem från en orkester med en upplevelse i hjärta, hjärna och lungor? Ser film i en lokal där historien sitter i väggarna?
Länge brukade jag retoriskt fråga om man kunde tänka sig att det utan protester skulle bli pizzeria av Operan. Nu blir jag inte ens förvånad när det framkommer att Nationalmuseum har så höga fastighetskostnader att de kan tvingas flytta (SvD 28/8). Men där finns ju många kvadratmetrar för en vitvarubutik förstås.
Och jag undrar om vi har passerat krönet, eller om det finns politiker modiga nog att gå emot mätbarhetshysterin? Om inte – då kan Kulturdepartementets arbete göras billigare och bättre av vilket konsultbolag som helst.
Läs mer från Hynek Pallas här:
LÄS MER:Barbaren från Kreml har fått som han vill
LÄS MER:Pragvåren och invasionen av Ukraina hänger ihop
LÄS MER:Liberalerna legitimerar den växande rasismen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
