Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Zarembas liv i blixtbelysning

Kajsa Öberg Lindsten läser Maciej Zarembas nya roman – som snarare liknar en lång essä.

Sakprosa

Maciej Zaremba

Huset med de två tornen

Weyler

Författaren och journalisten Maciej Zarembas nya bok, Huset med de två tornen, presenteras av förlaget som en roman. Men den liknar snarare en lång och tät essä: om anständighet och förtvivlan, om Europa av igår, om identitet och integritet, om aktiv glömska och om att överleva en katastrof.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Boken inleds med berättelsen om pojken Maciejs uppväxt i efterkrigstidens Polen. Vi får följa honom på en promenad till skolan, hand i hand med den snälle särlingen onkel Edek, genom en stad fylld av krigsinvalider.

Sexåringen bor i direktionsvåningen på det slottslika mentalsjukhuset, som hans far, den reformvänlige äldre psykiatrikern, är föreståndare för. Och där hans trettio år yngre mor också arbetar som psykläkare.

Maciej Zaremba visar oss hur pojkens uppväxt och familjens öde kommer att bestämmas av fakta som den blivande författaren ännu inte är bekant med – i landets, krigets, faderns, moderns och deras släkters historia. Berättelsen gör nedslag i pojkens liv: från barndomens välordnade men nyckfulla tystnadskultur till tonårens självstärkande identitetsövningar, som avbryts av en påtvingad exil och en splittrad familj, där sonen Maciej tilldelas rollen av budbärare och länk mellan mor och far och mellan två oförenliga och dunkla världar – fosterlandets och exilens. Den vuxne författaren borrar sig bakåt i historien – på jakt efter klarhet och insikt, med hjälp av historiestudier, arkivforskning, vittnesmål, minnen, reflektion och självrannsakan.

Läsaren bjuds tre hundra sidor komprimerat innehåll, där redovisandet av funna fakta intensifieras och ljussätts av författarens blixtlika, svidande minnesbilder av Maciej som barn och ung: ögonblick av sårbarhet, stolthet, självömkan, skam – sådant som formar en framtida vuxens identitet. Men snabbt blir det föräldrarnas historia som med sin överlägsna dramatik tar över: den episodiska äventyrsberättelsen om en ung kvinna som gång på gång mirakulöst klarar sig undan förintelsen interfolieras av berättelserna om hur den man som skulle bli Maciejs far överlevde tre krig som fältläkare, med självkänslan och sina ridderliga ideal i behåll. Föräldrarnas möte och kärlekshistoria är så romantisk och tragisk. Och herregud, tänker jag schablonmässigt – hur bär man sig åt för att i mogen ålder frigöra sig från sådana föräldrar?

Omslag till Huset med de två tornen av Maciej Zaremba..

Men det författaren åstadkommer i sin text är inte någon djuplodande psykologiserande uppgörelse med en äldre generation. Istället skapar han ett värdigt minne av dem som dött – genom de intensiva ansträngningarna att i historiens ljus förstå och lära känna dem. Han slätar ut hopskrynklade fotografier och möter bokstavligen de dödas blickar.

Resultatet blir omskakande – en temperamentsfull existentiell historieskrivning, uppbyggd runt återuppväckta fragment och skälvande av återhållen vrede, sorg och intellektuell energi.

Detta är ingen bok med nya avslöjanden om krigets eller diktaturernas illdåd. Istället är det en bok om hur ondska, hämndbegär och rädsla får världen att rämna. Också nu.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.