Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Yrsa Stenius… har ännu mer… att berätta

Hon utstrålar mod och manar till eftertanke men …i memoarboken hymlar Yrsa Stenius inte med sin neurotiska och ängsliga läggning.

Ingen kan väl säga något annat än att journalisten och författaren Yrsa Stenius alltid har gått sin egen väg under sin femtio år långa journalistkarriär. Hennes lågmälda framtoning och kanske något kärva personlighet gör inga ansatser att smickra någon. Ändå, eller kanske just därför, utsågs hon som chefredaktör för Arbetarbladet i Helsingfors innan hon hann fylla trettio och till kulturredaktör på Aftonbladet sex år senare. 


Nu har hon levt mer än halva livet i Sverige och i den självbiografiska boken Orden i min makt ägnar hon en avsevärd andel av sidutrymmet åt att resonera kring olikheter och skillnader mellan Sverige och Finland, främst gällande språkbruk och debattklimat. Hur detta har färgat henne. Finlandssvensk eller ej så har Yrsa Stenius förmåga att ta ett kliv tillbaka. När debattens vågor går höga ställer sig Yrsa Stenius med huvudet kallt vid sidlinjen och manar till eftertanke.
För Yrsa Stenius är resonemang värda att vrida på ett varv extra och hon räds inte att sticka ut hakan, på vilken hon har fått sig ett par rejäla käftsmällar genom åren. Inte minst av Expressens chefredaktör Thomas Matsson när hon i egenskap av Allmänhetens pressombudsman kritiserade tidningens artiklar om Jan Guillou och de spionanklagelser som där riktades mot honom. Thomas Mattson menade att de aldrig hade påstått att Jan Guillou hade varit spion i Sovjetunionens tjänst, men väl KGB-agent. Något såväl Yrsa Stenius som Jan Guillou, med välgrundade argument, inte gjorde någon skillnad på. Mattson var så klart obeveklig och krävde Stenius avgång.  
Detta och mycket mer ur sitt yrkesliv skriver Yrsa Stenius hyfsat stillsamt fram i sina memoarer. Sin vana trogen tar hon inte till några brösttoner när det kommer till gamla oförrätter i yrkeslivet. Inte gällande något annat heller för den delen. 

Själv minns jag när Yrsa Stenius kritiserade Zlatan Ibrahimovic för dennes dåliga sportmannaskap. ”Zlatan är ingen god förebild” löd rubriken till texten som publicerades på kulturuppslaget i denna tidning (Inlägget hade tidigare refuserats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg får jag reda på). 
Detta tilldrog sig 2012, när Zlatan spelade i Milan och var aktuell med självbiografin Jag är Zlatan, skriven av författaren och journalisten David Lagercrantz. 
Jag satt då i styrelsen för Publicistklubbens västra krets och den svenska fotbollens fixstjärna och journalistiken kring honom var diskussionsämne för en debatt som vi anordnade på ett av Publicistklubbens möten på jazz- och nattklubben Nefertiti. 
Yrsa Stenius ville gärna komma och diskutera Zlatan, ivrig fotbollsentusiast som hon är. Någon debatt mot David Lagercrantz ville hon däremot inte vara med om. Inte heller ville hon ingå i den panel som vi hade bjudit in denna afton i Zlatanjournalistiskens tecken. Till slut vill jag minnas att moderatorn fick till något slags meningsutbyte mellan Lagercrantz och Stenius, men i ljuset av en övertänd David Lagercrantz hamnar de flesta i skuggan, i synnerhet Yrsa Stenius som var påfallande nervös och uppenbart illa till mods över situationen. 

Jag minns att jag förundrades över att stenstoden Stenius gick att rubba ur sina cirklar. När jag läser hennes självbiografi faller dock bitarna på plats. Yrsa Stenius hymlar inte med sin neurotiska och ängsliga läggning, har nära till gråt, ogillar bråk och drar sig helst undan de mer högljudda sammanhangen. Under sin tid som kulturredaktör på Aftonbladet våndades hon hårt inför de konflikter som hon tvingades ta itu med och överlag verkar den psykosociala arbetsmiljön ha tagit mer energi av henne än debatten på kultursidan. 
Dessutom berättar hon om hur hon har svårt för såväl polariserade debatter, kraftfulla politiska ställningstaganden, drevjournalistik och ser sig egentligen inte som en typisk journalist med tanke på sitt ointresse för nyhetsjakt och det mått av enögdhet som hon verkar mena att den grävande journalistiken kräver. 
Så kommer Yrsa Stenius också från det intellektuella hållet in i journalistiken. Vägen från Studentbladet via finlandssvenska Arbetarbladet till Aftonbladets kultursida ter sig mer logisk än klivet över till chefredaktörsstolen på samma tidning. Efter sin avgång från Aftonbladet fortsatte hon som krönikör i tidningen i tjugo år. Hon skrev om de stora rättsfallen som skakade Sverige, med början inifrån rättssalen under rättegången mot Åmselemördaren Juha Valjakkala. 

Därför önskar jag att hon hade blivit mer specifik i sin kritik av fallet Sture Bergwall och hur denne flerfaldigt morddömde rikskändis friades efter Hannes Råstams Dokument inifrån, om Fallet Quick och personalen på Säter som i sin psykoanalys ska ha manipulerat hans hjärna. 
Här gläntar Stenius endast på dörren till det som hon verkar uppfatta som en stor rättsröta, nämligen att Bergvall friades utan att åtalet prövades på nytt. Det hade varit minst sagt angeläget att ta del av en mer grundlig genomgång av den kritik som hon riktar mot rättsväsendet och Mediesverige i fallet Bergwall.
Därtill hade Yrsa Stenius gärna kunnat få dela med sig mer av sina personliga tankar och erfarenheter vid sidan av yrkeslivet, eller åtminstone i anknytning till sin karriär. Nu blir boken främst en kronologisk vandring längs minnenas allé i olika redaktionsmiljöer. Vilket dock är nog så intressant. 

Men lite mer kött och blod och utöver löprundorna, som nämns en gång, och taxarna som återkommer vid några tillfällen, hade Orden i min makt tveklöst mått bra av. Visserligen bränner det till vid aborten och relationen med Aftonbladets tidigare chefredaktör Rolf Alsing. För en mer spänstig dramaturgi hade Yrsa Stenius dock gärna fått bjuda in till mer av vardagslivets funderingar, våndor och glädjeämnen. Risken att hon för den skull trampar i det privata träsket och säljer ut sin integritet torde vara minimal. Dit har Yrsa Stenius en lång väg att vandra. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.