Yoko Tawada hittade isbjörnens blick

Hon var 22 år när hon kom till Hamburg från Japan och tänkte att två år i det nya landet skulle passa. Nu har Yoko Tawada bott i Tyskland i 37 år, sedan 2006 med adress i Berlin. När jag når henne på telefonen är Göteborgsvåren sur och kall, så jag frågar om vårtecken från huvudstaden vid floden Spree.

– Det är grått, regnigt och ingen sol, svarar Yoko Tawada med mjuk och vänlig röst och innan jag hunnit beklaga fortsätter hon:

– Men jag gillar dåligt väder. Det har att göra med författandet. Vinter är bra för skrivande, långa, mörka vintrar, då kan man tänka djupare. Också för isbjörnar är det bra väder när det är dåligt väder.

Tre generationer isbjörnar

Tankesprånget till isbjörnar är helt rimligt. Huvudpersonerna i Yoko Tawadas Sverigeaktuella bok har alla ett fantastiskt utpräglat luktsinne, älskar lax och ogillar varma dagar.

”En isbjörns memoarer” kom ut 2014 i Tyskland och översattes till engelska 2016 vilket bland annat ledde till en stort uppslagen artikel i New York Times och med den ännu större spridning. I boken följer vi tre generationer isbjörnar och människorna skildras genom deras ögon. Det är en berättelse om både oss själva och om djuren, om kalla kriget, socialismen, om öst och väst, om att längta hem och längta bort. Boken blev Yoko Tawadas internationella genombrott.

LÄS MER: Tre isbjörnar ser tillbaka på sina liv

– Allt är möjligt i litteraturen. Så jag tänkte, hur skulle det vara att se på människorna från naturens ståndpunkt, genom ögonen på en isbjörn? Isbjörnar har ju också blivit en symbol för miljöpolitiken, björnen är också en del av mytologin kring norra Europa. Den var också viktigt för cirkusen i Sovjetunionen, där kontrollen av björnen, och särskilt isbjörnen som hade en särställning, blev ett sätt att visa att socialiststaten hade kontroll över naturen, säger hon.

Första delen i ”En isbjörns memoarer” är mormoderns historia, hon som i en bästsäljande självbiografi berättar om hur hon lärde sig cirkuskonster i Sovjetunionen, att stå på två ben till exempel blev en konsekvens av glöd under framtassarna och sockerbitar i belöning. Berättelsen vindlar vidare till dottern, cirkusstjärnan Tosca och barnbarnet Knut som växer upp med en djurskötare på Berlin zoo som mamma, sedan Tosca stött bort honom.

Inte sällan finns en lätt distanserad humor i skildringen av tillvaron i allmänhet och homo sapiens i synnerhet. Mormodern förhåller sig milt skeptisk till människorna och liknar dem vid slappa, bleka tygdockor. Yoko Tawada medger också att humor är viktig för henne:

– Ja, jag är en person som behöver humorn, jag klarar mig inte utan den när jag skriver.

Kafka viktig förberedelse

Både Tosca och Knut är isbjörnar som funnits på riktigt, särskilt Knut blev en kändis långt utanför Berlin zoo. När han dog 2011 rapporterade världspressen.

– "Boulevardpressen” skrev ofta om Tosca och om Knut eftersom hon hade övergivit honom och en skötare tagit rollen som mamma, han blev en hjälte. Men allt handlade om människorna. Allt som folk diskuterade om Knut handlade egentligen om dem själva. Så jag tänkte, att genom Knut ska jag upptäcka ett nytt sätt att se på historien.

LÄS MER: Isbjörnen Knut är död

"En isbjörns memoarer" är också en bok om skrivande. I sin research läste Yoko Tawada böcker om cirkus och om isbjörnar. Men kanske ännu viktigare var hennes omläsning av Franz Kafka, ETA Hoffmann och Heinrich Heine.

– Det var viktigt för mig eftersom det inte är så vanligt i europeisk litteratur att ha ett djur som protagonist, så jag studerade dem igen.

Hur var det att kliva in i isbjörnsrollen?

– Jag tyckte mycket om det. De har bland annat ett väldigt bra luktsinne. På Nordpolen där luften är ren kan en isbjörn känna lukten av ett annat djur på kilometers håll. Men det är klart, är du i Berlin blir det ett väldigt illaluktande ställe för en björn.

TEXT

Följ

Hanna Tornbrant

031-624827

[email protected]

Följ