Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/19

Wrestlaren från Mölndal – publikfavoriten Betty Rose

Linnéa Runhage är ett känt ansikte i den svenska wrestlingvärlden. Som sitt alter ego, den blåhåriga ringkrigaren Betty Rose, är hon en av bara fyra kvinnliga wrestlare i landet – och hon hoppas kunna sprida ordet.
– Det är en actionfilm i teaterform, den bästa underhållningen som finns, säger hon.

Vi befinner oss på Pustervik i början av oktober, dit föreningen GBG Wrestling har bjudit in till sin stora comebackshow. Det är fullsatt. Suget efter lite restriktionsfri förströelse har trotsat alla naturlagar, 500 biljetter har gått åt på mindre än en vecka.

När Betty Rose, den blåhåriga publikfavoriten med 50-talsinspirerad klädstil och skoningslösa nypor, klättrar upp på ringens stolpar och reser armarna i en segergest långt innan matchen ens har börjat, svarar åskådarna med öronbedövande jubel och visslingar. Det är det här som hon gör bäst: får rummet att vibrera.

Vänder på steken

Så börjar matchen. Länge ser det mörkt ut för Betty Rose, men efter stor dramatik lyckas hon att undkomma motståndaren The Stranglers grepp, och när den maskerade brottaren tillfälligt blir distraherad ser hon sin chans. Hon fäller honom, pressar ner hans kropp mot mattan – och han är ute! The Strangler är ute! Skakad höjer Betty armarna medan hon kippar efter luft.

Publiken? I extas.

Efteråt är hon självkritisk, men lycklig.

– Det var inte en av mina fem bästa matcher, vi var lite feltajmade. Men det är så roligt att vara igång igen, säger hon.

LÄS MER: Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren om tiden ihop med Frank Andersson

Den fridfulla wrestlaren

Ingen som möter Åbybon Linnéa Runhage ute i den verkliga världen skulle få för sig att hon hade någonting med hoppsparkar, käftsmällar och stryptag att göra. Hennes tränare säger alltid att hon ser för snäll ut.

– Ja, det är sant. Och att ingen kan tro på att jag skulle ha varit med om en fajt. Men det beror ju på att det stämmer. Jag har inte ens varit i närheten av ett krogslagsmål. För varför skulle jag? Jag hatar våld. Folk som går runt och slåss är supertöntiga, säger 33-åringen.

Wrestling är någonting helt annat, även om det kan vara svårt att tro för den oinitierade. Fram till långt in på 1980-talet försökte fortfarande de stora wrestlingorganisationerna i USA att bevara illusionen och hävda att deras fribrottare, som hette saker som Hulk Hogan, Fabulous Moolah och Jake the Snake Roberts, verkligen utsatte varandra för livshotande grepp och slag. I dag är bubblan spräckt sedan länge. Det skulle vara omöjligt i de sociala mediernas tidevarv att påstå annat än sanningen: att wrestling är teater. Till viss del framimproviserad, till viss del manusbunden och förutbestämd – men likväl teater, och inte en kamp på liv och död.

LÄS MER: GP listar: Här är de bästa sportfilmerna genom tiderna

Gör ont ändå

Den som säger att det skulle vara på låtsas går dock för långt, tycker Linnéa.

– Min brutna fot, alla blåmärken som jag har fått och axeln som hoppade ur led under en match, de är på riktigt. Vi tränar hårt på att göra saker som ser ut att göra ont fast de inte gör ont, vilket faktiskt är svårare. Men det kan inte vara helt kraftlöst.

Anledningen till det, menar hon, är att kroppskontakt krävs för att showen ska bli trovärdig.

– Om jag tittar åt ett annat håll när motståndaren ska sparka mig i huvudet och hon inte ens nuddar min skalle med foten, då vet jag inte att jag ska reagera. Bättre då att ta i. Inte så att jag flyger iväg till andra sidan ringen och blir skadad, men lite i alla fall.

Hon rycker på axlarna.

– Det är en tacksam grej med människokroppen. När man wrestlar och har flera hundra som tittar på en och hejar, då är adrenalinnivån så hög att man knappt känner smärtan. Det är när man ligger som ett kolli i soffan dagen efter som man lider. Jag märkte att axeln poppade ur, så jag fick putta tillbaka den. Men jag kände ingenting. Inte då.

Linnéa Runhage aka Betty Rose

Ålder: 33

Jobb: Arbetar med marknadsföring hos företaget Poolkungen som ligger på Aminogatan i Mölndal. Är utbildad inom e-handel.

Bor: Lägenhet i Åby med sambon Magnus och katterna Dina och Dexter.

Född: 1988 i Göteborg.

Läste på gymnasiet: Naturprogrammet med hästinriktning.

Fritidsintressen: ”Jag tog skärmflygarlicens 2019, och i somras mc-kort. Annars hinner jag inte med så mycket mer än wrestling och träning. Sitter bland annat i styrelsen för Gothenburg Functional Fitness, en crossfitförening som håller till i Lackarebäck.”

Om du ärvde en miljon: ”Vuxen och mogen som jag är skulle det säkert gå till bostadslån. Nä, men det vore kul att köra någon galen resa, ta med vänner och familj till Las Vegas och bara ha roligt. Titta på amerikansk wrestling och festa en hel vecka.”

Hjältar: ”Mina föräldrar. De är så fantastiska och stöttar mig i allt jag gör, till och med wrestlingen, även om min mamma alltid är orolig. När de går och tittar på matcher får jag sms:a henne och säga ’kom ihåg nu mamma att det inte är på riktigt så att du inte blir rädd’. Hon vill inte att jag skadar mig.”

Om blod i wrestlingmatcher: ”En förlegad machogrej som förekommer ibland, särskilt utanför Sverige. Man skär ett litet rakbladsjack i pannan för att det ska rinna. Jag har blivit tillfrågad någon gång, men säger nej tack. Titta på det här ansiktet! Det är the moneymaker. Det skär man inte i (skratt).”

Favoritplats i Mölndal: ”Jag gillar Södra Långvattnet.”

I Underlandet

Sagan om Betty Rose började för snart sex år sedan, när några studiekamrater frågade Linnéa om hon ville följa med på en av GBG Wrestlings galor.

– Jag visste absolut ingenting om det, men jag hade inga planer för kvällen, och öl är ju alltid trevligt. Så jag hakade på.

Det var kärlek vid första ögonkastet för Linnéa. Ju längre kvällen fortskred, desto mer betagen blev hon i den fest för alla sinnen som är wrestling. Den såpopera-liknande bakgrundshistorien som länkade samman alla brottare, karaktärerna som var larger-than-life och antingen genomgoda eller helt vidrigt onda: ljussättningen, ljudet, glittret, svetten, skriken, publiken, allt, ja, precis allt golvade henne. Hon visste där och då att det här ville hon vara delaktig i.

– Min kompis påpekade att det ju inte var några tjejer med och att vi borde ställa upp som ring-girls, sådana som håller uppe skyltar mellan ronderna. Men jag sa att nej fan, vi ska så klart vara med och uppträda. Det är ju skitcoolt.

Uppspelta, upplivade och en aning överförfriskade sökte de upp en av de ansvariga och frågade vad de skulle göra för att få delta. Skicka in ett cv, blev svaret. Vilket Linnéa gjorde kort därpå.

LÄS MER: Filmrecension: "Fighting with my family"

De första stegen i ringen

– Uttagningen var det konstigaste jag har varit med om. Två muskulösa män stod och skrek saker åt mig, varav en på klingande finlandssvenska, medan jag fick köra hård konditionsträning och testa olika brottargrepp. Jag hade aldrig gjort någonting liknande, så det var väldigt svårt för mig till en början, men fortfarande skitroligt.

Rollfiguren Betty Rose uppfanns i samråd med tränarna. Linnéa beskriver karaktären som en uppskruvad version av henne själv, 300 procent Linnéa Runhage.

– Wrestlare ska vara stereotyper. I Bettans fall är hon en pinuptjej som är väldigt sprallig och naiv och tror det bästa om alla. Jag är inte riktigt lika blåögd som Betty, men visst kan jag vara dumsnäll, så vi har det gemensamt, säger hon.

Hur känns det att ha ett alter ego?

– Jag gillar det. Man kan gömma sig bakom Betty och även skylla på henne lite. Som Betty Rose vågar jag mer, för det är ju inte jag som gör sakerna.

Svårt att förklara

Så länge som kroppen håller och hon själv tycker att det är roligt vill Linnéa fortsätta wrestlas. Målet är inte enbart att nå så långt hon bara kan i ringen, utan också att sprida wrestlingens lov ut i hem och stuga.

– När mina föräldrar skulle svara sina jobbarkompisar om vad det är Linnéa gör egentligen så blev det ganska svårt. Jag kan inte ens själv förklara det på ett ordentligt sätt. ”Jo, jag står i glittrig spandex på scen och fejkslår mina kompisar, och folk … betalar för att titta?” Det låter ju bisarrt. (skratt) Därför hoppas jag kunna få fler att komma till galorna och uppleva det med sina egna ögon. Wrestling ska upplevas live.

LÄS MER: Mathias Johansson byggde en egen bil – nu är den en kändis

Att fler kvinnor därmed kan komma att söka sig till underhållningsformen medger hon kan ligga henne i fatet.

– Vi är bara fyra tjejer i Sverige som sysslar med det här i dag. Det är trist på ett sätt, men har också gjort att jag kunnat ta mig dit jag är. Jag kommer förstås att utnyttja det så mycket jag kan, tills det kommer tjejer som är yngre, snyggare och bättre än jag och tar min plats, säger hon och ler.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.