Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Winters sista kapitel

Döden finns i kommissarie Winters omedelbara närhet när Åke Edwardson avslutar sin deckardekalog med Den sista vintern.
Åke Edwardson skriver traditionella deckarromaner. I böckerna om kommissarie Winter ger han sig sällan in i några politiska resonemang. När den infekterade debatten om kvinnliga deckarförfattare rasade på de svenska kultursidorna sommaren 2007 valde Edwardson att ligga lågt. Men han skriver bra.

I den våldsdetaljerade Dans med en ängel (1997) introduceras Erik Winter på en begravning. Med sina 37 år är han landets yngste kriminalkommissarie. Han har ännu inte bildat familj, han har det gott ställt med flott våning vid Vasaplatsen, av kollegorna betraktas han som något av en kvinnokarl. Winter är högeffektiv på jobbet, men har redan utvecklat en trötthet på kriminaliteten, våldet, misären han tvingas konfrontera. Tröttheten kommer att tillta för att kulminera i Nästan död man (2007) där den nedstämde och migrändrabbade Winter är på gränsen till utbränd.

Wintersagan med Den sista vintern, som utspelas runt juletid, borde, med deckarromansvitlogik, även Winters sorti ske på en begravning. Men Edwardson väljer naturligtvis vilken väg han vill. Att han, som Arne Dahl gjorde med deckardekalogen om A-gruppen i Stockholm, skulle lämna dörren öppen för en fortsättning ter sig dock som uteslutet. I mina ögon är Edwardson lika konsekvent som Ian Rankin. Är det slut så är det slut.

En styrka hos Edwardson är hans känsla för dialog, en annan styrka är hans förmåga att med träffsäkra iakttagelser och personlig prosa få staden Göteborg att bli en levande och viktig del av berättelsen, och hamna i Kålltorp, på Rymdtorget eller utanför Tingstad Cash (med tanke på all möda Edwardson lägger ner på miljöskildringar var det att betrakta som en provokation riktad mot författaren när Erik Winter-serien i SVT huvudsakligen utspelades i studiobyggen).

I Den sista vintern är döden hela tiden i Winters omedelbara närhet. Utan någon startsträcka att tala om begås två snarlika kvinnomord i Vasastan, det ena på Chalmersgatan och det andra på Götabergsgatan. På Winters strandtomt, där ännu inget hus blivit byggt, flyter en begravningsklädd döing iland. Vem är han och varför har han dött? Kan det finnas en koppling till de mördade kvinnorna?

innehåller en del roande vardagskäbbel mellan Winter och kollegan Bertil Ringmar när de bollar idéer fram och tillbaka. En ny romanfigur i serien är den bottenlöst ensamma polisrookien Gerda Hoffner, som råkar anlända först till bägge brottsplatserna i Vasastan, och anar ett samband. Polisförhören känns autentiska, i synnerhet jämfört med andra svenska deckarförfattare, till exempel Camilla Läckberg, som bara tycks ha en vag uppfattning om hur polisarbete går till i praktiken. Den enda svaghet jag egentligen kan hitta hos Edwardson är att intrigerna tenderar att innehålla för många osannolika sammanträffanden och att det brukar gå lite hastigt på slutet, när alla lösa trådar skall nystas samman.

Den sista vintern är förhållandevis stillsam, mer eller mindre befriad från våldsskildringar, biljakter och pang-pang-action. Den mödosamma polisutredningen är det primära för Edwardson den här gången, initierat skildrat, förstås, men inte direkt rafflande. Det blir det däremot när Gerda Hoffner beslutar sig för att agera privatspanare och försöka fånga mördaren på egen hand. I samma veva inleder gäckande gärningsman en katt och råtta-lek, en lek som kommer allt närmare Winters nära och kära.

som sagt. Erik Winter är för ung för att gå i pension, men han kan ju säga upp sig och flytta till den spanska solkusten? Man kan också tänka sig att Edwardson helt sonika tar livet av romanfiguren. Det krävs som läsare ett visst mått av självbehärskning för att inte börja med att tjuvkika på de sista sidorna.

Till morden i Vasastan finns två högst misstänkta gärningsmän, kvinnornas sambor, men det finns detaljer i sovrummen brotten begåtts i som inte stämmer. Utredarna misstänker att gåtans lösning kan finnas i händelser långt tillbaka i tiden. I romanen finns ekon från Dans med en ängel, den första och den sista boken hänger i viss mån samman.

ett brott. Om ett Göteborg som blivit hårdare med tyngre kriminalitet, ökad segregation, skottlossning på öppen gata. Wintersviten lämnar inte lika djupa avtryck som Sjöwall-Wahlöö gjorde med sina betydligt mer samhällskritiska romaner, men av dagens svenska deckarförfattare som skriver i klassisk stil, med rötterna i Raymond Chandler, Ed McBain, och för all del Sjöwall-Wahlöö, är Åke Edwardson svåröverträffad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.