Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Wieringas text är svår att ringa in - och det är bra

Recension: Tommy Wieringas roman pendlar mellan mild ironi och ren skräck. Ellen Mattson har läst en tidlös berättelse om landsflykt, religiös tro och humanitet.

Bok

roman
Tommy Wieringa
Det här är namnen
Översättning: Joakim Sundström
Brombergs

Holländske Tommy Wieringas första roman på svenska är en tidlös berättelse om landsflykt, religiös tro och humanitet. I en fiktiv östeuropeisk stad söker den luttrade polischefen Pontus Beg någon sorts mening med sitt liv, samtidigt som en grupp flyktingar vandrar över stäppen och kommer allt närmare staden.


Det är tiden efter det ryska imperiets fall med nya statsbildningar och nya former av förtryck, med desperata flyktingar och välbevakade gränsövergångar där flyktingsmugglare hittar på sätt att lura av människor deras pengar. De fem männen, kvinnan och pojken som närmar sig Pontus Begs stad överlever genom att samla dagg, äta jord och döda allt som kommer i deras väg, inklusive varandra. Men under deras långa vandring föds också en tro på något högre än de själva.

Och det är det som gör Det här är namnen till mer än enbart en gestaltning av samtidens mest påträngande fråga, allt detta som hänger samman med flyktingströmmen och hur Europa förmår ta emot den. I Begs lätt avtrubbade medvetande stiger plötsligt ett minne upp och förmår honom att börja forska i sitt ursprung, han inser att hans mor var judinna och söker sig mot tron, vilket egentligen bara innebär att han av nödvändighet söker sig mot något annat än det som omger honom: korruption, maktmissbruk, våld, stagnation, ensamhet.

Medan han läser om judarnas ökenvandring kommer den lilla gruppen flyktingar allt närmare i sin egen exodus; medan han blir en del av den judiska historien och därigenom förintelsen når de till sist fram till staden som levande lik och väcker fasa hos alla som ser dem. Bland deras tillhörigheter hittas ett avhugget manshuvud, vilket gör dem till ett ärende för polischefen att utreda, men de blir också ett åskådningsexempel som visar honom hur en tro växer fram och hur behovet av tro gör det möjligt att tro på vad som helst och dyrka vad som helst – till och med en kroppsdel.

Det här är namnen är tung av biblisk symbolik och skulle kanske ha kunnat kännas nertyngd om det inte varit så att allt redovisas öppet, genom Begs religionsstudier och hans funderingar kring det han läser. Folket vandrar ur sin fångenskap både i hans böcker och i världen utanför, den Kristuslike offras för att återuppstå och ett barn föds och överlever mot alla odds som ett budskap till framtiden – och så vidare.

Men här finns också en allmängiltig och så att säga mer modern upplevelse av att vara instängd i världen och det tillför texten ytterligare en dimension och gör den svår att ringa in – vilket är en kvalitet. Den pendlar mellan mild ironi och ren skräck, Bibeln gifter sig med Becket och resultatet blir en samtidsnoir med historiska ekoeffekter. Kanske är den mest av allt historien om Pontus Begs längtan efter nåd och den oväntade väg som nåden kommer till honom, i form av en sång på jiddisch som hans mamma sjöng och en förvildad pojke som han förmår rädda.

Den förstenade mannens hölje vittrar sönder – men bara bitvis, för han förblir trots allt en fånge i det jordiska och en produkt av det system han är en del av. Ändå finns det hopp i denna mörka roman. Beg kan inte börja om på nytt, men barnet som han skickar ut som Moses i sin korg kanske kan det.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.