Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristian Wedel: Wedel har staden i ögonvrån

Jag blir aldrig klar med Göteborg, skriver Kristian Wedel i sin gärningsmannabeskrivning över hur han blev Göteborgsförfattare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag blev Göteborgsförfattare av en slump eller ärligt talat: av ekonomiska skäl. Men det var inte för att man blir förmögen på att skriva om Göteborg (det blir man inte), utan för att jag i tjugoårsåldern ville skriva samma typ av stadsskildringar som mina idoler skrivit – men jag tyckte att det tedde sig extravagant att utrusta en expedition till Paris, Dublin eller Patagonien. Det var billigare att hålla sig till trakterna av Stigbergstorget. 

Jag gick runt med ett anteckningsblock och skrev vad jag såg. Jag tjuvlyssnade på spårvagnshållplatser, läste klotter, pratade med ölgubbar och kikade in genom fönster.  

Min första bok om Göteborg kom ut 1995. Den sålde inget vidare. Bokhandlarna använde den sedermera som emballage. 

Jag har nu skrivit ett drygt dussin böcker om Göteborg och mina vänner har börjat fråga: när gick det snett?
Det kan man naturligtvis fråga sig (och jag vill trots allt framhålla att det också blivit ett par böcker om andra saker än Göteborg). En förklaring är faktiskt att jag fortfarande – efter nästan ett kvartssekel – inte är klar med Göteborg. 

Göteborg är både stor och liten, hygglig och iskall, fylld av godmodighet och grymhet.  

Efter några decennier med anteckningsboken i hand – både på fritiden och i mitt dagliga arbete som redaktör på Göteborgs-Posten – har jag insett att jag aldrig blir klar.

Bäst trivs jag när staden får vara kuliss, när man får stadsskildringen liksom i ögonvrån.  

Om jag skriver en text om göteborgsk nutid behöver den syresättas med historia. Om jag skriver en text om historien syresätter jag den med nutid. 

Väl att märka: jag försöker inte skildra Göteborg, jag försöker skildra mina intryck av Göteborg. 

Några av mina idoler har jag försökt härma. Det har vanligen gått illa. 

Fördelen med att skriva om Göteborg för en göteborgsk publik är förstås att läsarna är så förtrogna med staden att det går att arbeta med en rätt finkalibrig arsenal av antydningar. Även en så sliten formulering som ”Avenyn en sommardag” för med sig associationer som uppfattas av göteborgska läsare. Det skapar förutsättningar för god berättarekonomi.

Men denna läsarnas förtrogenhet med Göteborg är också en nackdel eftersom det ofta känns som om allt redan är berättat. Följaktligen måste man – mer eller mindre fyndigt – skruva i sina observationer. Jag måste berätta det som läsaren inte visste att hon visste förrän hon läste texten.

Därför är det en lättnad att emellanåt komma till utländska städer och bara beskriva: rådhuset i Brygge eller en gul dansk buss eller järnvägsstationen i Cold Springs. Det är bara att ta för sig. Det är härligt.

Det finns stadsskildrare som jag beundrar, stadsskildrare som verkligen lämnat avtryck, sådana som varaktigt förändrat invånarnas uppfattning om staden, till den grad att dessa författare ibland kan sägas ha skapat staden som vi känner den. Vi som är deras läsare tror vanligen att de har varit ute i annat ärende, men ibland misstänker jag att dessa stadsskildrare har lurat oss. De har hela tiden haft staden och stämningarna som huvudsakligt konstnärligt mål. 

Vi har alla ett hum om vilka de är.

Bellmans Stockholm, Dickens London, Hugos Paris, Dostojevskijs Sankt Petersburg, Paul Austers New York, Klas Östergrens Stockholm.

Claes Hylingers Göteborg. 

Viveca Lärns Göteborg. 

Ibland är stadsskildringen så diskret insmugen att man inte förstår att man har utsatts för den förrän man har besökt staden.

Ett sådant exempel är Candace Bushnells New York. Staden är det egentliga konstnärliga målet, misstänker jag, i den annars anspråkslösa tv-serien Sex and the City. (Den ursprungliga boken, måste jag medge, har jag inte läst.)

Den utan jämförelse mest inflytelserika Göteborgsskildraren i dag är naturligtvis Håkan Hellström. 

Ja, jag tror att det finns en allmänt giltig observation här: en stadsskildring blir alltså bäst om berättaren, och läsaren, har staden blott i ögonvrån.

Jag är naturligt orienterad mot västra och centrala Göteborg. Jag är uppvuxen i Västra Frölunda. Jag trivs ojämförligt bäst när jag skriver om det Göteborg som jag känner som mitt. Jag är fått kritik för att jag emellanåt har låtit östra Göteborg förbli en blind fläck. 

Inför den frågan är jag i princip oförstående. Det känns egendomligt att som författare kritiseras för det jag inte skriver.

Jag är ingen länsstyrelse eller glesbygdsmyndighet som måste kompensera en text om Frölunda Torg med en text om Bergum.

Men det handlar också om ett slags respekt för läsaren: varje del av Göteborg är värd sin författare. Nån gång är det jag. Ibland är det inte jag. Jag är inte så bra på att skriva om Säffle heller. Konstigare är det inte. 

Dessa försök att fånga en stads själ ska inte förväxlas med journalistik. Journalistiken ska vara sval och saklig. Journalistiken ska inte tappa huvudet. Journalistiken ska inte älska eller hata. 

Vi som är skönlitterära författare som inte skriver romaner eller noveller kan ofta bli hårt klämda mellan sköldarna. Det är inte alla läsare, recensenter eller förläggare som håller med om att det bästa skönlitterära kraftfältet finns mellan romanen och reportaget. 

Det är inte alla som ens verkar vara medvetna om att det överhuvudtaget existerar ett sådant fält.  

Det är ju lite tråkigt för oss som vistas där. 

Personligen tycker jag mer om att skriva om sådant som jag älskar än sådant som jag hatar. Jag är inte i indignationsbranschen.

Så vilket är mitt Göteborg? 

Om jag så att säga skulle försöka ertappa mig själv med de intryck som jag oftast skildrar – i ett slags hermetiskt komprimerad sammanfattning – vore det väl alla former av regn, snö eller blåst som kan kompensera och fördjupa Göteborgs emellanåt lite olyckliga dragning och det glättiga och karamellfärgade. Jag gillar byggnader från sådär 1810-talet med sneda trappor och kartuscher, portar i Vasastan, backar på Kvarnberget och Otterhällan, Järntorgets grånad en höstdag, puts, järnkrampor, rostig plåt, roliga skyltar (”ät två personer betala för en”), anekdotiska replikskiften i offentliga rum (utom hotellreceptioner där det numera är omöjligt att tjuvlyssna), bussar med angivande av nummer och destination (mitt gamla knep), skrovliga och överraskande stenmurar, gult tegel.

Svalorna som hänger högt över Karl Johansgatan en sommarnatt.

Kastanjeträden vid Linnéplatsen.

Doften av gamla apelsinskal på 11:ans spårvagn mot Saltholmen i går morse. 

Och älven. Alltid älven. Den kan vara grå, svart, lila, röd eller rentav blå. Den har alla kulörer. Den är Göteborgs temperament.