Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Patti smith på flamingoscenen way out west Bild: Olof Ohlsson
Patti smith på flamingoscenen way out west Bild: Olof Ohlsson

Way out west – en gudstjänst över ingenting särskilt

Way out west är för många en glädjens högtid, för andra en enkel måltavla för irritation och ilska. GP:s reporter Jonathan Bengtssson undersökte under tre dagar om man över huvud taget kan vara arg på Way out west längre.

Way out west är någonting man bör hata, detta är känt. Jag har själv under flera år gått in med denna behagliga inställning. Man kan hata det präktiga miljöengagemanget, reklamen som utan charm har pressats in på varenda obevakad yta. Man hatar stockholmarnas tendens att boka upp varenda hotell i stan under natten för att ligga av sig. Man kastar gift över Dungens ihåliga, uppstyrda laglöshet. Alla ungdomar med samma jämna PH-värde i kroppen och likadana cykelbyxor. Alla skådespelare som går runt och tror sig, all sand som piskar över området, känslan av att man gör någonting mycket viktigt när man betalar 2 000 kronor och står och tvekar på Grizzly Bear. Man kan välja att angripa Göteborgsfestivalen från denna plats, en plats av ilska. Det är möjligt. Men orkar man i dag över huvud taget vara förbannad? Way out west tycks på något vis ha bleknat ut.

När torsdagen sänker sig över Slottsskogen stirrar festivalen tillbaka som en pigg företagsledare i pikétröja. Omöjligt unga människor rinner mellan alla kubformade matvagnar. Spenderar man tillräckligt med tid här inne består världen av bara detta. Solen äter ner på alla vita ansikten och jag är olyckligt klädd. Bär en mycket tät flanellskjorta, och känner mig som en gammal eskimohövding i en bisonpläd. Tidigare har Sarah Klang under sin majestätiska spelning konstaterat att detta är ”världens bästa festival”. När Pale Honey intervjuas i en monter är duon rörande överens om att festivalen är något mycket ärbart att spela på. Under dagen blir detta enkelt att se. Way out west är en oövervinnerlig stålmaskin. Ackreditering är smidig, personalen ytterst tillmötesgående, det bjuds på vetenskapligt välbalanserade smoothies vid pressavdelningen. Genom Slottsskogen löper ett fint, mycket genomtänkt allvar.

En annan fas

Medelklassens frontsoldater frossar runt i alldeles för lite kläder, utsända från Rädda Barnen står och ler med sugande ögon. Stämningen träffar under alla dagar en känsla som gradvis har framträtt under senare år, bakom alla prestigebokningar, bakom all den framåtrörelse som ligger inlemmad i själva idén om Way out west. Wow tycks ha trätt in i en annan fas. Detta känns mer som en stor gudstjänst över ingenting särskilt, än det djärva projekt som arrangörerna gärna vill tala om. Här värnar man om miljön för att sedan brutalisera Slottsskogen, här etablerar man ravezover och tillsätter samtidigt ännu mer polis på området, här påstår man sig ha en suverän känsla för musik, bokar sedan Patti Smith och Iggy pop och Arctic Monkeys. Här håller Wowtalks panelsamtal om ämnet ”Får man skämta om allt?”. Samma vita människor från Kungssten har gått runt och önskat att de var åtminstone lite svarta. Samma utsända från olika fakturaföretag försöker med en frisk målmedvetenhet bränna sönder alla försök till frihet. Det finns så lite kvar att vara arg över.

Vädret växlar under dagarna psykopatiskt. Allt utom detta är förutsägbart. Man kommer in på området efter att stått i kön och försökt se någorlunda lång ut. Tränger runt med sina vänner och sin inneboende rastlöshet. Tittar på folk som tittar på Fricky, känner att man är för ren och för smutsig, för gammal och för ung.

Linnétältets stålpelare lockar

Det enda riktigt pigga som sker under festivalen är hur stålpelarna inuti Linnétältet används. Under alla dagar, under exakt alla hiphopspelningar, klättrar folk högt upp och börjar skaka vilt till den omslutande basen. Ordningsvakterna kan ingenting göra. Står bara och tittar upp som stora barn, samtidigt som publiken kastar ölglas i luften och vrålar. Det blir förhäxande – att stirra rakt på rakt på den fläck dit lagen inte når. Ett par djärva herrar stannar uppe i pelarna så länge att någon borde kasta upp ett par baguetter, kanske en påse nötter, eventuellt också ett par behändiga trädgårdsvantar för att undvika skav.

Framför allt är det vid Linné som festivalen förvandlas till ett brötigt djur från en gammal uråldrig saga, i stället för en tillställning som försöker behaga alla delar av den kapitalstarka medelklassen. Och naturligtvis Dungen. När man vinglar förbi speglarna och tränger in i området är det ibland som att snubbla in i gapet på en drake. Anledningen är delvis att väldigt många människor pressar sig in på en väldigt trång yta, men också för att de flesta under de senaste åren har bytt öl mot tjack och MDMA. Man tackar nej, känner sig pryd som en liten abbedissa. Intensiteten är stor och giftig. Samtidigt cirkulerar den ansiktslösa ordningsmakten runt i fonden och missar.

Allt eftersom dagarna slipar ner all verklighetsförankring, på ett vis som bara festivaler kan göra, pressas man ner i samma tillstånd som alltid. Man börjar begå underliga val. Man byter ciggmärke, kastar sig ut i mörkret och köper någon monstruös kålburgare. Eller något mycket okänt från Sing Sina. Försöker att göra saker äventyrliga och poetiska igen, misslyckas med detta eftersom saker aldrig var poetiska från början. Folk fortsätter att slita i pelare, journalister fortsätter att jogga ut från pressområdet med döden och tidsbristen i ansiktet, företagen fortsätter att missionera högt och himlen är helt igenmurad.

Åt vilket håll?

Sista dagen regnar det så mycket att teknik går sönder i de olika montrarna på området. Allt är stilla. Kvarstår gör bara frågan över vart Way out west rör sig, sannolikt åt ingenting håll alls. Det här är gjort, det sker nu, och det här kommer fortsätta att pågå på samma vis för evigt. Så känns det.

För dem som har varit här tidigare viker tiden ihop sig. 2011 känns som för tre år sedan, och två decennier. Förra året skulle kunna varit igår. Kroppen är tömd på saker att uppröras över, ingen politisk energi finns kvar, man glider över i något lydigt. Det är demoraliserande och underbart.

”Världens bästa festival”, inte riktigt. Ett trångt, självförhärligande hål för folk med kulturellt kapital att försvinna in i. Inte riktigt det heller. I stället lite av allt. En av mina vänner kallar vid ett tillfälle Way out west för ”Medelklassens ockupation av offentliga rum”, en iakttagelse som denna lördag känns något irrelevant.

Festivalen har bleknat ut, och känns samtidigt osårbar. Wow kan, med sitt oböjliga anseende och sin ekonomiska motor, producera samma slags upplevelse under tio år till utan att varumärket tar skada. Sannolikt är ändå att allt sväller ut mot något ännu bredare – pressar in huvudet ännu längre in i allmänheten utan att sluta. Man orkar naturligtvis inte invända.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.