Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Johan Wanloo: Wanloos stad är bäst bland taken

Serieskaparen Johan Wanloo funderar allt oftare på vad det är som håller honom kvar i stan. Det visar sig vara samma sak som för 20 år sedan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag minns att det var hustaksgyttren jag längtade efter. De punkter där hustak av olika stil och höjd möttes och bildade labyrintliknande geometriska former. Jag minns speciellt hur jag kunde bli närmast hypnotiserad av hustaken på Nordhemsgatans skönhet. Sånt fanns inte på ön där jag föddes. Där fanns villor och radhus. Ett och annat större flerfamiljshus. Kanske någon gammal skola som gjorts om till bostadshus där socialfallen bodde. Men inga hustaksgytter.

Nu bor jag i stan. Har gjort det i över 20 år. Jag tänker inte så ofta på hustaksgyttren längre. Jag tänker desto oftare på vad det egentligen är som håller mig kvar i här. Jag försöker bena upp anledningarna och det blir faktiskt inte speciellt många. När jag inte jobbar hem­ifrån går jag till mitt kontor som ligger 200 meter bort. Det är så sällan jag tar mig längre bort från min bostad än en kilometer att varje gång jag sätter mig på spårvagnen för att åka till typ Nordstan känns det lite som ett äventyr.

Förutom att jag går till biblioteket flera gånger i veckan kan man inte säga att jag direkt tar del av stadens kulturutbud. Konserter går jag helst inte på längre. Det är alltid trångt och svettigt och dåligt ljud. Sist jag var på konsert ställde sig en snubbe mitt framför mig och kräktes på golvet. Vilken vettig människa kräks inomhus innan klockan ens är 21.30? Way out west? För mig är det hundra band jag inte bryr mig om där jag ska powerwalka. Det finns nästan inga skivaffärer kvar. Det är snart tio år sedan den lilla butiken där jag köpte de senaste Marvelserietidningarna stängde för att ge plats åt en verksamhet som hyrde ut plastväxter till kontor. En tydligare illustration av ordet “kulturskymning” kan jag inte komma på. Alla antikvariat har stängts och ersatts av cykelaffärer.

Jag förstår det inte. Hur kan det finnas större efterfrågan på cyklar än böcker? Cykling är väl ett nödvändigt ont? Flera gånger har jag kommit på mig själv att tänka att om det inte vore för att barnen hade skola och kompisar i området vi bor i skulle jag lika gärna kunna bo i Filipstad eller Töreboda eller Bälamäla eller Böcklinge eller vad nu små orter heter. Bara det finns internet och postlåda är jag nöjd.

Jo, jag fattar att det mest handlar om att jag håller på att bli gammal. Jag undrade alltid om och när jag skulle bli lika oförstående för samtiden som nån som föddes på en gård med grästak i Småland på 30-talet och nu ser unga tjejer med bara, piercade magar och fattar så noll att hen lika gärna skulle kunna ha hamnat på en annan planet.

För bara fem-sex år sen var jag helt övertygad om att det aldrig skulle hända mig. Jag skulle alltid flyta ovanpå och ha koll. Jag blev ju inte direkt mer ödmjuk av det faktum att jag alltid såg sådär 15 år yngre ut än jag var. Att se ut som 28 när man närmar sig 40 är nästan som att ha en superkraft. Hallå, det är inte jag som hittat på att vi lever i ett åldersfixerat samhälle men man är ju dum om man inte gör det bästa av situationen. Ju äldre jag blev utan att synbart åldras medan de flesta jämnåriga män i bekantskapskretsen blev gråhåriga och småtjocka desto mer självbelåten och arrogant blev jag. Men nu är jag inte lika säker längre. Bilringarna blir svårare att träna bort för varje år som går och alla TV-spel­sessioner in på småtimmarna har satt sig i påsar under ögonen Leif GW Persson skulle varit imponerad av. Nån slags spik i kistan slogs i förra sommaren när jag fick dra ur två tänder ur underkäken. Det går inte att göra några som helst anspråk på att vara ung, ball, hipp och frän när man är tandlös (det går inte att vara ung, ball hipp och frän när man använder uttryck som ung,ball, hipp och frän till att börja med men det är en annan historia). Tiden hinner sakta men säkert ikapp även mig.

Jag vet inte ens om jag tycker det är speciellt jobbigt. Jag bara konstaterar att det sker. Det är lite som i en skräckfilm när nåt slags illvilligt gruppmedvetande från yttre rymden tar över mänskligheten och gör dem till viljelösa zombies och en liten grupp fattar vad som pågår flyr och gör motstånd men en efter en faller de offer för rymdsmittan. Till slut finns bara en eller två kämpar kvar med ryggen mot väggen som siktar med ett skraltigt gammal jaktgevär mot sina forna, nu smittade, vänner som med ett otäckt leende väser “bli en av oss, det är skööönt!”.

Och det är det. Det är så skönt att slippa göra grejer unga människor gör. Vad ska jag med “koll” till? Varför ska jag bo mitt i stan när jag ändå tycker Andra långgatan en lördagskväll mest liknar en hipsterzombieapokalyps? Det är sånt jag tänker på när jag går med händerna på ryggen som en polis i en pilsnerfilm uppför Linnégatan. Men så lyfter jag blicken och ser det. Hustaksgyttret uppe på Nordhemsgatan. Och jag minns med ens varför jag vill bo här.