Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Journalisten och författaren Jan Guillou fyllde 75 förra året. Nu uppmärksammas han i SVT:s nya dokumentärserie ”Den överlägsne journalisten”. Bild: Naina Helén Jåma/TT

Jan Andersson: Visst går det att tycka om Jan Guillou

GP:s Jan Andersson fastnar i SVT:s nya dokumentärserie om Jan Guillou, landets mest omstridde författare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Masturbation och hat.

Jan Guillou säger att det var hans ”grundläggande element” för att ta sig igenom fem månader i isoleringscell på Långholmen och Österåker.

Den kvinnliga programledaren ler uppmuntrande och förtjust av Guillous frimodiga avslöjande, medan hennes manlige kollega flackar med blicken, vill sjunka genom golvet och tycks förbanna sig själv för att ha bjudit in den spiondömde och nyss utsläppte Jan Guillou till ”Kvällsöppet”.

Det är 1974. Jan Guillou är 30 år, vältalig och oförskämt snygg. Hyllad för sina spionavslöjanden i samband med IB-affären men redan hatad för sin dryga attityd. Det har skurit sig med Peter Bratt, hans blyga kollega på kulturtidskriften Folket i bild/Kulturfront, men Jan Guillou är en hjälte för de flesta av Sveriges journalister.

LÄS MER: Dumt, varmt och charmigt – så funkar svenska ”Top Gear”

Arton år senare släpper Jan Guillou sin mest skoningslösa del i hela Hamiltonsviten (”Ingen mans land”) och jag börjar på Journalisthögskolan i Göteborg. Det är 1992 och Jan Guillou har hängt av sig reporterhatten och redan morfat över i den ohyggligt framgångsrike spionförfattaren.

Visst hade han mästrat ett par ministrar i ”Grabbarna på Fagerhult” – detta sorglösa men kortlivade haveri till tv-program som Jan Guillou i början av 90-talet försökte lappa ihop tillsammans med Leif GW Persson och som nu helt utan värdighet skvalpar runt på SVT Play – men för de flesta på Journalisthögskolan var han passé som reporter och helt ointressant som författare. Det var nog bara jag som läste och gillade Jan Guillou.

För hur kan man uppskatta en grinig, hänsynslös och långsint person som är så släpigt självsäker, överlägsen, dryg, mallig och femton andra synonymer till arrogant?

Det gör jag fortfarande, läser och gillar, inte minst hans tio böcker långa serie om 1900-talet, där familjen Lauritzens underbara öden och äventyr nu i dagarna knyts ihop i den kongenialt betitlade avslutningen ”Slutet på historien”.

Men det är inte alltid så lätt att tycka om Jan Guillou.

Jag påminns om det i Kristina Hedbergs aktuella dokumentär ”Den överlägsne journalisten”, ett fint och närgånget porträtt i två timslånga avsnitt (del 1 ligger på SVT Play och del 2 kommer på söndag, programmen visas även i SVT 1 under två torsdagar).

LÄS MER: Kungens juveler – säkra i drottning Silvias händer

För hur kan man uppskatta en grinig, hänsynslös och långsint person som är så släpigt självsäker, överlägsen, dryg, mallig och femton andra synonymer till arrogant?

Därför att han också är vass och vältalig, påläst och intelligent, verserad och världsvan och, framförallt, oavbrutet underhållande.

Nu har han gjort det, skrivit tio böcker, och lyckats över förväntan.

Dessutom är Jan Guillou modig. För drygt tio år sedan intervjuade jag honom i Skara i samband med att Arnböckerna filmatiserats. Jag frågade då om hans nästa projekt och Jan Guillou berättade utan omsvep om sina storstilade planer på att skildra hela 1900-talet i romanform, även om hans vänner och kollegor sade att det inte gick.

Nu har han gjort det, skrivit tio böcker, och lyckats över förväntan. ”Gör om den du ...” säger han i slutet av dokumentären. Underförstått: det här klarar ingen annan.

Så är det säkert. Men det är inte bara sannolikt, vem annars skulle ro i land ett sådant djävulsprojekt, och lite stroppigt sagt, med sina ekon av Donald Trumps ”I alone can fix it” – det är själva essensen av Jan Guillou.