Som det heter i kommunfullmäktige på Gustav Adolfs torg:
”Tusentals göteborgare kan inte ha fel: snacka skit.”
Och när det snackats tillräckligt med skit: publicera skiten. Publicera böcker, hemsidor och hela filmer med specialkomponerad musik med svengelska textrader som ”These city lights, bringing me good times / taking me nights out, giving me löööööve”.
Och när det är gjort: skicka räkning. Till skattebetalarna. För du har ju bara gjort din plikt som politiker, lyssnat till folket.
Om nio år ska Göteborg fira storslaget jubileum. Var det tänkt. Men ska man tolka de otaliga visionsdokument som publicerats den senaste tiden ska vi vara glada för minsta lilla raket. Eller rättare sagt, låt oss hoppas att det stannar vid minsta lilla raket och att makthavarna inte får för sig att realisera någon av de idéer som medborgarna hasplat ur sig. För annars kan det bli så här mediokert:
• Tjötets hörna
En variant av Speakers’ Corner i Hyde Park.
• Väggtidningar åt ungdomar
Sätt upp plank på stadsdelstorgen som man kan skriva och måla på.
• Vänlighet föder vänlighet
”Våga vara människa!” insisterar förslagsställaren.
Och då har jag inte mer än öppnat den bok som kommunala Göteborg & Co gav ut för ett par veckor sedan, bara plockat de tre första idéerna. Där finns 1 677 till. Över 400 sidor – en för varje år som gått sedan Gustav II Adolf ställde sig bredbent uppe på Otterhällan i sina kragstövlar och deklarerade att här, ”Här skola staden ligga!”
Om han bara vetat så ...
Jag öppnar boken på måfå, blundar och pekar:
• Alla ska med (sidan 30)
”Ge ungdomar möjlighet till integration och utbildning som skapar jobb.”
• Svårt för ungdom (212)
”Utan möjlighet till eget boende för unga, kan de inte etablera sig i samhället.”
• Personliga möten (335)
”En vänskaplig stad där vi bjuder på oss själva och är stolta medborgare.”
Jag tänker, vem ställer inte upp på sådana visioner – en telefonkatalog har ju mer udd. Innan det slår mig att just detta kanske är syftet, att skapa en plattform som vi alla kan enas kring. Så att det inte blir något tjafs, så att vi inte kommer på tanken att börjar stöta och blöta och på allvar ifrågasätta hur våra makthavare hanterar vår stads framtid. En framtid som ter sig minst lika komplex och konkurrensutsatt som den gjorde 1923.
Just jämförelsen med förra jubileet (försenat två år) är förstås särskilt genant för den sittande kommunstyrelsen. Götaplatsen, Liseberg, Svenska mässan, Naturhistoriska museet, Slottsskogsvallen, Botaniska trädgården – utan Jubileumsutställningen vore Göteborg rena Mölndal. Men göteborgarna klev fram ur krigsskuggan och samlade tidens och landets bästa arkitekter, konstnärer och ingenjörer och byggde ett självförtroende som dagens medborgare fortfarande lever högt på. 4,2 miljoner besökte utställningsområdet, trots att det regnade 111 dagar av 161. Och jag kan ha fel, men jag tror inte Götaplatsen föddes i huvudet på någon springsjas eller grosshandlare.
Till skillnad från idag alltså. I Göteborg & Co:s bok uttalar sig inga arkitekter, konstnärer eller ingenjörer. Eller det kanske de gör, men några titlar anges inte, för i Göteborg är vi ju alla lika, här är fackkunskap inte så viktigt. Och som man frågar får man svar; det skryts och det skrävlas, Göteborg är bäst, ingen protest – ”Skriv go:teborg i Hollywoodbokstäver på Ramberget! Strössla stan med lejonstatyer! Ge Avenyn en blåvit markbeläggning!”. Som om det handlade om fotboll och inte arkitektur och stadsbyggnad.
Just bristen på fokus irriterar mig mest; antingen är idéerna för kortsiktiga eller för långsiktiga. Som i de sju rapporter som ligger lite vid sidan om på Göteborg & Co:s hemsida. De är tydligt underordnade idéboken, sammanställda av så kallade perspektivgrupper och oj! – här kryllar det plötsligt av fackmän, 140 stycken, däribland arkitekterna Gert Wingårdh, Jenny Stenberg och Morten Lund. Varför dessa inte lyfts fram mer är lite svårt att förstå. Men så läser jag och inte ens proffsen verkar veta vad som efterfrågats. Medan den ena gruppen stirrar sig blind på petitesser spejar den andra ut över horisonten, vill prata regionförstoring eller bostadspolitik eller hållbarhet, frågeställningar som är alltför övergripande och viktiga för att göras beroende av ett jubileum.
Man önskar att Anneli Hulthén hade gjort som sin företrädare på 20-talet, Axel Carlander, stadsfullmäktiges ordförande och hjärnan och stärkkragen bakom jubileumsutställningen: formulerat en vision. Och bara en – inte så många att vi varken vet ut eller in. I Carlanders fall var nyckelordet ”förkovran”. Det byggdes anläggningar för kultur, utbildning och idrott och när du hade tröttnat kunde du fly via linbana in i Lisebergs Tusen och en natt-dimma. För att Göteborg behövde sådana institutioner. Mötesplatser som lockade begåvade människor – det ekonomer kallar humankapital – från både Sverige och utomlands. Enskilda byggnader och parker som gjorde stan både lustbetonad och arbetsorienterad.
Med andra ord, precis det stan behöver även idag om den ska hinna ikapp Stockholm och Malmö i tillväxt.
Men istället för att peka Göteborg i en konkret riktning pekar Hulthén finger, ”Vaddå, titta inte på mig, jag gör ju bara som medborgarna säger till mig.”
Denna brist på ledning berörs faktiskt i en av de aktuella visionsskrifterna, Centrala älvstadens rapport. Där poängterar man att, ”Genomförandet av visionen för Älvstaden kräver en förmåga att staka ut och kommunicera en riktning för stadsutvecklingen.” Vilket inte är något häpnadsväckande i sig, både Malmö (genom kommunalrådet Ilmar Reepalu) och Stockholm (genom tidigare stadsbyggnadsborgarråden Mikael Söderlund och Kristina Alvendal) har visat betydelsen av ett personligt engagemang. Men i en av de många skrivelser som föregått rapporten, i utvärderingen av den internationella workshopen som Älvstaden höll i juni förra året, där är tonen rejält kritisk. Under rubriken ”Nytt politiskt ledarskap!” skriver workshopens oberoende panel:
”Panelen känner inte att politikerna tagit till sig visionen för Centrala Älvstaden ännu. Om visionen ska bli framgångsrik måste Göteborg se över sin politiska organisation och förändra den nuvarande politiska kulturen. För att åstadkomma en utveckling måste politikerna visa mod. Göteborg äger de tomter som ska exploateras. Använd denna fördel.”
Särskilt graverande blir förstås kritiken eftersom den kommer från de egna leden, från ett kommunalt bolag. Centrala älvstadens visioner handlar om att leva grönt, motverka segregation, expandera regionen för att skapa en mer ”diversifierad ekonomi”. Vi har hört det förr. Från stans politiker som pratat sig hesa om hållbarhet på senare år. Alltså samma politiker som den rådgivande panelen nu beskriver som bromsklossar.
Att hoppas på ny och radikal arkitektur inför jubileet ter sig således lite naivt. Men det visste vi nog alla lite till mans. När Göteborg & Co:s tegelsten till visionsdokument publicerades uttryckte sig exempelvis GP:s ekonomireporter Kenny Genborg så här, ”Jag hade inte väntat mig en ikonbyggnad. Men jag saknar den ändå.”
Ett enskilt verk som representerar vår tid och våra värderingar om ytterligare hundra år.
Istället för allt snack.
