Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vilse på väg mellan medeltiden och internet

Våldsamma scener varvas med finstämnda, men det mänskliga glöms bort, menar Maria Ramnehill som sett föreställningen A map to get lost på Backa teater.

Teater

A map to get lost
Backa Teater i samarbete med Stockholms konstnärliga högskola

Idé och koncept: Teamet
Text: Emma Palmqvist
Regi: Olof Runsten
Med: Johanna Malm, Anna Ladegaard, Li Molnar Kronlid, Jonna Ljungren
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Ljud, musik och ljus: Patrik Patsy Lassbo
Dramaturgi och text: Ruby Nilsson
Produktion, doft och sång: Sara Fors

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Avgångselverna från Stockholms konstnärliga högskola vill göra en berättelse för den digitala människan på Backa teater. A map to get lost fokuserar på upplevelsen men glömmer det mänskliga.

Inspirerat av medeltida folkliga mysteriespel

“Här finns inte mycket som behöver förstås, men desto mer att uppleva” står det i programmet. A map to get lost är ett scenkonstverk för den digitala människan, som hämtar inspiration från medeltidens folkliga mysteriespel och från internets struktur av länkar. Pjäsen utgår från idén att våra tankemönster inte är linjära, utan snarare hoppar runt i ett nätverk av länkade associationer.

Varje föreställning blir unik eftersom den är uppbyggd av olika moduler som kombineras på olika sätt vid varje tillfälle. Det skapar en ryckig struktur där korta intensiva scener varvas med långsamma. Våldsamma scener varvas med finstämnda. De många omtagningarna och upprepningarna skapar en nästan meditativ stämning, som bryts av höga ljud, av skrik eller en plötslig ljusförändring. Scenen badar i ett vasst grönt ljus, sedan ett blått, ett rött och endast korta stunder för ögonen vila i neutralt ljus.

Sex, våld och förstörelse

Emma Palmqvists text handlar om skapelsemyter och sex men lika mycket om våld och förstörelse. Einsteins relativitetsteori, olika gudar och den grekiska filosofen Demokritos som grundade atomläran återkommer. Men det är inte texten som är det viktiga här. Skådespelarnas repliker är få och här finns ingen dialog. Det mesta av texten är inspelade röster som spelas upp i högtalare, ofta förvrängda på olika sätt, ofta knappt hörbara.

Skådespelarna Anna Ladegaard, Johanna Malm, Jonna Ljunggren och Li Molnar Kronlid tillbringar större delen av föreställningen i kostymer som på olika sätt döljer deras mänsklighet. Här finns björnliknande djur som under föreställningens gång möts, bygger ett hus, odlar en trädgård och får en liten pälsunge innan det ena björndjuret fångas in och dödas. Här finns en fågelfigur som verkar hämtad ur animatören Hayao Miyazaki filmvärld. Här finns tre personer i glansiga oljerockar och masker som döljer varje ansiktsuttryck. Deras rörelsemönster påminner mer om en marionett än en människas. Inte ens människorna är riktigt mänskliga här.

En slags skapelseberättelse utan mening

A map to get lost är en slags skapelseberättelse som vill beröva skapelsen mening och ifrågasätta gränsen mellan det djuriska och det mänskliga. Frågan är om den inte raderar det mänskliga istället. Även om föreställningen inte vill förstås utan bara upplevas, hade kanske upplevelsen varit starkare om människan varit mer närvarande. Premiärföreställningen inleds med orden “I begynnelsen är allt, kan allt bli, är allt inget” och det blir allt och inget på en och samma gång.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.