Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vildsvin, Playboy och nordikst vemod

KONST Momentum Moss Bryggeri Utstillingshall, Galleri F15 pågår t o m 15 oktober I norska Moss samsas vildsvinshuvuden och dramatiserade artiklar med anakronistiska målningar. Sinziana Ravini åkte till Norge och tittade på årets upplaga av Momentum.
Momentum, den nordiska konstfestivalen i Moss, har öppnat upp portarna för allmänheten. Denna gång med absurditet som tema och med kungligt besök som kvalitetsstämpel. Höjdpunkten på utställningens vernissagekväll var just drottning Sonjas timida entré till följd av en noggrann genomgång från arrangörerna om hur vi skulle bete oss för att drottningen inte skulle sätta vinet i halsen. En av föreskrifterna var att ingen fick lämna festlokalen så länge drottningen skulle se utställningen. Det faktum att festlokalen låg högst uppe i byggnaden och toaletterna längst ned, att en skitnödig gäst hade kunnat misstas för en elaksinnad terrorist, gjorde utställningens absurditetstema än mer påtagligt. Men tillställningen flöt fint, som det alltid gör när makten lägger sin beskyddande hand över konsten.

Utställningen höll i övrigt ovanligt god kvalité. Skillnaden mot tidigare år är att man försöker luckra upp de skandinaviska gränserna och föreställningen om en nordisk konstscen, genom att även bjuda in internationella konstnärer. Utställningens huvudkuratorer - Annette Kierulf och Mark Sladen - balanserar väl mellan teori och praxis, mellan reflekterande, analytiska verk och sensationslysten plingplong-konst. Momentums brokiga utbud kan för åskådlighetens skull delas in i tre genomgående teman: fiktiv historieskrivning, neo-absurdism och neo-romantik.
Den första inriktningen företräds av konstnärer som arbetar med arkeologiska rekonstruktioner av ett historiskt förflutet. Denna stilart som har dokumentären som form, men fiktionen som destabilisator av nyhetsvärdet, är kanske den mest krävande och intressanta konstformen just nu. Gerard Byrne, inriktningens huvudman, som lät en skådespelare spela intervjuad Sartre på förra konstbiennalen i Göteborg, har nu med liknande metod iscensatt en artikel som publicerades i Playboy Magazine på 60-talet. Han har låtit några av Hollands mest rutinerade skådespelare spela upp artikeln i form av en hetsig intellektuell debatt som pågår mellan flera manliga aktörer. Dessa aktörer tillhör en amerikansk darwinistisk elit som tror sig leva i de bästa av världar och som ser hungersnöd och preventivmedel som lösningen på jordens överbefolkning. Alternativet är en permanent koloni på månen. Skådespelarnas engelska brytning, de överestetiserade miljöerna och den överdrivna amerikanska retoriken, skänker verket en charmig absurditet som trotsar dokumentärens logik. Snitsigt och intelligent. Lika intelligent är Kajsa Dahlbergs reproduktion av Virginia Wolfs Ett eget rum. Läsaren möter inte bara Wolfs text, utan även hundratals anonyma läsares anteckningar som samlats i en enda välinbunden bok. En välbehövlig motpol till konstvärldens bokinflation, som bland annat konstnärsgruppen Torpedo och Aipotu bidrar till genom sitt konstverk: Distributing Art Books.
Johanna Billings iscensättning av en grupp människor i Kroatien som sitter i en trädgård och sjunger, bland sovande hundar, hängande lakan och cikador, är ett litet mästerverk. Här är det ett poetiskt kärleksfullt handlag som behandlat bildmaterialet. Vilka är dessa människor? Vad gör de där? Vad sjunger de om? Frågorna ger vika efter en stund och den halvt nostalgiska, halvt uppsluppna stämningen lägger sig som en behaglig hinna över alltihop. Den exotiska dimensionen finns dock i betraktarens öga och inte i verket i sig, som skulle kunna ses som en realistisk vardagsskildring av vilken plats som helst på jorden.

Utställningens andra huvudinriktning, neo-absurdismen, står att finna i bland andra Michael Sailstorfers videoinstallation, där konstnären stoppat en mikrofon i munnen för att använda huvudet som resonanslåda. Lika tokrolig är Thomas Kilppers installation - How many pints must an elephant drink to forget - av en gigantisk pappelefant som fiser ut såpbubblor. En tydlig allegorisk kritik av Moss som övervintrad industristad. Moss har lämnat sin primärindustri till förmån för en kulturindustri. Elefanten är en symbol för baksidan av denna kulturpolitiska renovering.
Även Sergei Jensens till synes anakronistiska målningar som flörtar med modernismen och 70-talets textilkonst är aningen absurda. Den socialkritiska absurdismen står dock bara en person för, nämligen Phil Collins som i år blivit nominerad till Turner-priset i England. Collins har tittat närmare på havererad norsk biståndspolitik i Kenya. Som en symbol för den neo-koloniala byteshandeln kan man få ett Phil Collins-verk i form av en t-shirt med en etnografisk bild av kenyanska infödingar och texten "Wish you were here". I utbyte måste man dock lämna sin egen tröja, vilket många hade svårt för. Vissa lämnade undertröjor och behå i desperat önskan att få ett Phil Collins-verk.

Utställningens motpol, var återgången till en uppriktig, autenticitetssökande nyromantik. Romantic Geografic Society, har gett sig ut i den finske forskarens Lennströms fotspår för att undersöka myten om det nordiska ljuset. Verken består även av ett botaniserande och arkiverande av allehanda utflyter och upptäckter i romantisk stil. Lika besynnerlig är Juozas Laivys vildsvinshuvud som är ett djur som blivit jakttrofé, som blivit etnografiskt material, som skall bli ett konstverk. Datumet för denna transcendentala förvandlig är redan angiven. År 2128 kan man se på vildsvinets huvud som konst.
Även svenska konstens enfant terrible står att finna. Lars Vilks förekommer på utställningen i flera roller: bland annat i rollen som konstprofessor som håller apokalyptiska föreläsningar om konstens hotade ställning. Hans sedvanliga träskulptur har förvandlats till en minibiennal som ställer ut yngre förmågor och biennalundersökningar. Men Vilks institutionella teori(ut)bildningar lyckas inte skaka av sig den romantiska diskursen, utan har gått i sin egen fälla. Vilks har aldrig framstått som mer "ny-romantisk". Ragnar Kjartansson återuppväcker det nordiska svårmodet i en performance där han gråtandes ligger över ett keyboard i sin lilla stuga. På den idylliska stugans tak lyser bokstäver i neon: "scandinavian pain". Den lidande konstnären är äntligen tillbaka! Behöver jag tillägga att det på invigningsfesten var just han som fick överräcka blombuketten när drottningen gjorde entré?

Momentumutställningen, vars titel Try again. Fail again. Fail better är hämtad från Becketts sista verk, är på många sätt en receptbok i hur man tillagar allsidig konst. Nu när socialkritiken börjat svalna, höjer man temperaturen med litteraturen. Och vad kan vara bättre i vår oroliga tid, än en tillbakablickande absurdistisk och nyromantisk konst? Vi får hoppas att nästa Momentumutställning även vågar blicka framåt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.