Hynek Pallas: Viktigare än någonsin att skilja på demokrati och diktatur

Europa har drabbats av en ny tragedi efter nattens ryska invasion av Ukraina. Det är dags att se igenom kålsuparteorierna när vi går från teoretisk maktbalans till en diktator som krossar ett fritt land, skriver Hynek Pallas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”igår vi, i dag ni”. Graffitin vid Krimgatans spårvagnshållplats har bleknat sedan 2014. Men när Prags saneringsfirmor tvättat grannklottret har de meterhöga bokstäverna i gult och blått fått vara kvar.

Budskapet har gått från varm sympati – inte minst för de ukrainare och Putinflyende ryssar som har skapat sig nya liv i den tjeckiska huvudstaden – till dåligt omen. I natt växlade det till sorg.

Perspektivet känns tyngre härifrån. Geografiskt och historiskt. På promenaden hem från spårvagnshållplatsen passerar jag snubbelstenar över judar som dog i Förintelsen och plaketter över stupade i andra världskrigets slutstrider. Blommorna är alltid färska. På tjeckiska twitter cirkulerar bilden ur en humortidskrift från juli 1968. En park i form av Tjeckoslovakien fylld av duvor. Runt om militärstövlar och pratbubblan ”Se, vad de provocerar!”.

ANNONS

Jag har skrivit förut om likheterna mellan propagandan som spreds av Sovjetunionen då – om att NATO och tjeckoslovakiska fascister förberedde en kupp – och den ryska uppbyggnaden inför invasionen av Ukraina. (GP 19/8/18)

I dag talar vi med små bokstäver om dem som då gick på lögner och spred kålsuparteorierna. Historien kommer förhoppningsvis vara lika onådig mot dem som i dag – likt sociologen Göran Therborn i Aftonbladet kultur bara timmar före en rysk invasion av en europeisk demokrati – talar om ”öronbedövande och entoniga” mediakampanjer för europeisk militarisering och om NATO som en fientlig militärallians som ringar in Ryssland (23/2).

Kompromissen de påstår finns har ett tidigare historiskt facit – den heter München.

Jämförelsen med Kubakrisen, som Therborn delar med många som aldrig lyckats lämna kalla krigets tänkande, avslöjar oförmågan att göra skillnad på demokrati och diktatur. Fast kompromissen de påstår finns har ett tidigare historiskt facit – den heter München. Och i tv sitter ledaren för Sveriges näst största parti, det som grundades av nazister under Berlinmurens sista år, och kan inte välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

De svenska företrädarna för dessa ”tredje ståndpunkter” vill framställa sig som det eftertänksamma alternativet. De har mer gemensamt med före detta kommunistdiktaturer där sådant tankegods sitter i väggarna. En undersökning i Tyskland visar hur 43 procent i forna DDR anser att USA bär skulden för ”konflikten” i Ukraina, och 32 procent Ryssland. I forna västra Tyskland lägger däremot 52 procent skulden på Ryssland och 17 procent på USA.

ANNONS

Sådant är bekant från Tjeckien, där den sittande presidenten Miloš Zeman är Putinvän, och Ungern där Viktor Orbáns auktoritära böjelser är tydliga. Politikerna är inte ensamma: Den serbiske regissören Emir Kusturica passade i dagarna på att ta över ryska arméns teater.

En liten ljuspunkt i allt mörker är att fler kanske slutar tolerera nyttiga idioter och medlöpare när vi går från teoretisk maktbalans till att en diktator krossar ett fritt land.

Medan jag skriver de här raderna sker markinvasionen av Ukraina. Det är inte det första europeiska kriget sedan 1945. Det tycks så lätt att ignorera den jugoslaviska katastrofen. Möjligen av samma anledning som vi 70-talister står så häpna över att vara på tröskeln till ett storkrig på kontinenten: 1990-talets löfte om en ny framtid var så starkt att många redan då separerade Balkan mentalt från ”oss”. Det var för nära. Och jag hoppas vi inte gör om vissa misstag denna gång, utan minns närheten och ansvaret.

Ukrainas grannländer var en humanitär skam under kriget i Syrien. Förhoppningsvis ser vi dem axla ansvaret på ett annat sätt denna gång.

Framför de blågula bokstäverna påminns jag om hur lätt det var att glömma. Men liksom då kommer snart en påminnelse i form av flyktingar. Ukrainas grannländer var en humanitär skam under kriget i Syrien. Förhoppningsvis ser vi dem axla ansvaret på ett annat sätt denna gång. För redan efter 2014 var boklådorna och barerna i kvarteren kring Krimgatan – som efter några hundra meter går över i Rysslandsgatan – hem för samtalen med flyende ukrainare och ryska dissidenter som ville forma något annat.

ANNONS

Just nu är alla sådana drömmar krossade. Och med dem fantasier om ”kompromisser” och tredje ståndpunkter. Europa har – med alltför starka ekon ur sin egen historia – äntrat en ny tragedi.

LÄS MER:Putin har tagit av sig masken

LÄS MER:Ryssland har påbörjat en invasion av Ukraina

LÄS MER:Oleg i Mariupol: "Väcktes av kraftiga explosioner"

LÄS MER:Martin Kragh: Putin hotar med kärnvapen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS