Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Janerik Henriksson/TT

Vid sina stunder nästan som pornografi

Jonas Jonassons fristående uppföljare till 100-åringen som klev ut genom fönstret är ett mindre slukhål, men också något tom. GP:s Jonathan Bengtsson har recenserat.

Roman

Jonas Jonasson

101-åringen som tänkte att han tänkte för mycket

Piratförlaget

Att skriva en bok är en prövning. Att skriva en frossig publiksuccé något värre. Du måste ha ett öppet tilltal, detta är bedrägligt. Humorn ska vara omedelbar, också en stor konst. Genom allt bör effektivitetens filosofi bränna hårt och rent.

Detta vet naturligtvis Jonas Jonasson. Många av de karaktärer som befolkar hans kosmos tar inga omvägar. Griper dig utan att fråga om lov, överger också huvudet i det ögonblick boken är färdigläst. Man känner sig ibland något smutsig av att läsa det den småländske författaren skriver, som att pressa en påse gräddkola under två minuter.

101-åringen som tänkte att han tänkte för mycket träffar samma känsla av fart. Vi får åter följa den fossila, förbluffande odöda, Allan Karlsson. En man som ålderdomen inte har något annat än det sagolika att erbjuda. Nu befinner sig den trulige ödlan på Bali, piskad av samma rastlösa grundinställning som alltid.

Snart kommer berättelsen att kretsa kring en luftballongsfärd som genomkorsar kontinenter, statsskick och blåser rakt in mot samtidens mitt. Tempot är nästan oseriöst. Jonasson har delvis nedsänkt den fristående uppföljaren i dagens spända världsläge, och ska mot detta också rikta kritik. Vilket blir olyckligt. Åsikter ska uttryckas om bland annat Donald Trump, terrorism och Nordkoreas diktator Kim Jung Un. Fenomen som ur alla hörn redan har utforskas, och här känns förbrukade.

Man önskar vid vissa tillfällen att författaren hade slutat bedriva satir, inom detta fält är han klen, och istället återgått till att skriva fram vardaglig dialog mellan Karlsson och parhästen Julius. När författaren börjar tro sig, och försöker göra boken större än vad den är, vänder sig ambitionerna mot honom, öppnar gapet, och omsluter den framgångsrike Växjösonen.

Omslag till Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket..

Verket är trots detta ett mindre slukhål. Stötvis går läsandet nästan pornografiskt snabbt. Allting är laddat med en ofta föredömlig, men ibland lite tom, klarhet. 101-åringen som tänkte att han tänkte för mycket fyller till sist den funktion som fördomarna säger oss att den bör. Detta är någonting att fördriva tankarna med, icke slipa. Detta är avslappning, inget mer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.