Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En elev i fyran har tyst lässtund under en lektion i svenska. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Victoria Greve: Läsandet får inte bli en elitsport för akademiker

När årets Bokmässa börjar i Göteborg är läsningen högstatus. Men det är ett undantagstillstånd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Börs-vd:arna gör det till viss del. Men inte barnen. När årets Bokmässa börjar är läsning högstatus under fyra dagar i Göteborg. Men det är ett undantagstillstånd.

Statens medieråd rapport "Ungar och medier 2019" visade att 13-18-åringars läsande halverats på sex år. Bara en dryg tiondel ungdomarna i åldersgruppen säger sig läsa böcker dagligen. Nyutbildade poliser har svårt att uttrycka sig i skrift, något som bland annat märks när de ska skriva förhörsprotokoll. Expressens Victor Malm (20/9) konstaterade att begreppet bildning förlorat mening, att läsning är att jämställa med träning – någonting nyttigt man borde göra – och att han hör till en dum generation.

Det är bokstavligt talat så att vi blivit dummare. IQ-nivåerna har börjat sjunka hos barn i västvärlden – inklusive Sverige. "I mätning efter mätning har Sverige sjunkit som en sten i resultatlistorna. På samma sätt pekar resultaten mot försämrad förmåga till abstrakt tänkande", sa hjärnforskaren Martin Ingvar till Aftonbladet (7/2 2018). Förklaringen Ingvar pekar på handlar om passiv skärmtid där den språkliga förmågan inte tränas.

Medicinen? Lek – och läsning.

Konsekvenserna om vi inte lyckas vända utvecklingen är svåra att överblicka. Förlorar vi läsförmågan och förståelsen tappar vi våra gemensamma referensramar. Vi blir sämre på att läsa av samtiden, vår plats i historien och världen. Som att all retorik som har med diktaturer att göra är på ett eller annat sätt kopplat till Romarriket och republikens fall.

När Skolverket under onsdagen la fram sina förslag (DN Debatt 25/9) på nya kursplaner understryker utredarna också hur viktiga faktakunskaper är och att eleverna ska lära sig historiens långa linjer. Men i förslaget till ny kursplan i historia som nu går ut på remiss har antiken strukits.

Därför är det synd att frågan om litterära klassikerlistor i skolan är så politiskt brännbar.

När den då folkpartistiska riksdagspolitikern Cecilia Wikström sommaren 2006 lanserade idén om en litterär kanon tog kulturskribenterna i med magstödet. Kritikern Lars Hermansson sa i Kulturnytt att förslaget lät som 1930-tal, men bräcktes av DN-skribenten Stefan Jonson som utnämnde det till ett politiskt haveri och tyckte att det "ekade lite av Nordkorea, talibanerna och röda khmererna" (DN 31/7 2006).

KD-ledaren Ebba Busch-Thors blunder i Aktuellts klassiker-quiz för två år sedan genererade också sin beskärda del av hånfulla krönikor. Göteborgspolitikerna i GP:s enkät tassar försiktigt kring ämnet. Bara KD:s och SD:s representanter säger sig vilja ha en.

LÄS MER: Så tycker Göteborgspolitikerna om litterär kanon

Visst. Att ropa efter listor med statligt godkänd kultur är en svajig väg att gå. En litterär kanon riskerar att säga mer om tiden när den kom till än om odödliga konstnärliga värden. Frågan är om det spelar någon roll att en lista blir gammal? Det går att göra nya. Det finns heller ingen anledning att snöa in på att en klassikerlista snällt måste hålla sig inom Sveriges gränser, eller att den måste behandlas med särskild vördnad.

Men det är någonting att utgå från. Om läsning ska bli mer än en elitsport för akademiker måste någonting hända redan i klassrummen.