Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
De nominerade till Augustpriset 2019 i klassen
De nominerade till Augustpriset 2019 i klassen "Årets svenska skönlitterära bok". Bakre raden från vänster: Marit Kapla, Nina Wähä. Sittande från vänster: Steve Sem-Sandberg, Daniel Gustavsson och Anna Fock. Olivia Bergdahl saknas på bilden. Bild: Anders Wiklund/TT

Victoria Greve: Victoria Greve: En balansgång mellan bokbransch och journalistik

GP:s idé-och kritikredaktör om egna juryarbetet för Augustpriset: "Det är lätt att glömma att även bokförlag måste granskas".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ungefär en gång i månaden har vi setts. Med ett bränsle bestående av småkakor, kaffe och halvkul lunchsallader har jag tillsammans med fyra andra kritiker, bokhandlare och bibliotekarier avhandlat ett tjugotal böcker åt gången för att vaska fram de sex nomineringarna till årets skönlitterära Augustpris. Ett litterärt maratonlopp där vi diskuterat, argumenterat och samstämmigt hyllat drygt 150 böcker. Långlistan har ansats. Älsklingar har försvunnit – och blivit kvar.

Att sitta i den skönlitterära juryn för Augustpriset är ett hedersuppdrag. Men det har också inneburit att jonglera dubbla roller.

Som jurymedlem får man inte recensera färsk svensk skönlitteratur. Bra för integriteten, men att jag inte haft möjlighet att skriva själv på samma sätt har varit en nackdel i mitt jobb på kulturredaktionen. Dessutom har flera skribenter som regelbundet medverkar i GP kommit med starka böcker, där jag inte kunnat delta i bedömningen på grund av jäv. En nackdel i juryarbetet.

Samtidigt har själva mängden böcker jag läst givit mig en unik insyn i tillståndet för den svenska litteraturen. Biografier, deckare, poesisamlingar, egenutgivet, autofiktion och episka romaner som jag inte hade valt själv, läsning som fått mig att upptäcka nya författarskap. Ett ovärderligt grundarbete som förhoppningsvis kommer att märkas på kultursidan flera år framöver.

LÄS MER: Göteborgsk dominans inför Augustpriset

Men det tål att diskuteras vilken roll jag och andra kulturjournalister spelar i förhållande till Augustpriset.

Förra veckan frågade sig Daniel Sjölin på Expressen (12/10) vad som händer när de frilansande kritikerna i Nobelkommittén avslutar sina uppdrag och återgår till att vara just kritiker, och varnade för vad det innebär för det publicistiska oberoendet. Augustpriset har inte samma upphöjda air, och ingen långlista på författarskap som följer med från år till år som det kan ge konkurrensfördelar att känna till. Näst Nobelpriset är det ändå det största kommersiella bokpriset i Sverige, som delas ut av branschorganisationen Förläggareföreningen.

I en enkät från 2015 uppgav Torbjörn Flygt att hans vinnarbok ”Underdog” från 2001 fortfarande betalar hyran. Karin Smirnoff nominerades och slog igenom över en natt.

Så sent som i fjol växlade Sjölin själv, tillsammans med kulturjournalisten Tara Moshizi sömlöst mellan att programleda public service-bolaget SVT:s ”Kulturnyheterna” och Augustprisets egen podd. Kritikerna Malin Ullgren, Emi-Simone Zawall, Björn Kohlström och Yukiko Duke har suttit i olika Augustjurygrupper de senaste åren.

LÄS MER: Victoria Greve: Läsandet får inte bli en elitsport för akademiker

I det kalla draget från läskrisen är det lätt att känna att vi alla sitter i samma båt och har till uppgift att hjälpas åt och mota tonåringar och män tillbaka till böckernas värld med alla till buds stående medel. Då är det lätt att glömma att journalisters grunduppgift är att kritiskt granska, även mysiga företag som bokförlag. Jag tror att alla ovan nämnda tar sin journalistiska integritet på allvar. Men det borde inte vara upp till läsarna och tittarna att hålla reda på när vi är journalister och när vi i någon mening säljer böcker.