Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Julia Ravanis: Vi verkar tro att datorerna är övernaturliga

Teorierna om att människorna som spelfigurerna i ”The Sims” är en simulering i en dator säger mer om nutidsmänniskan. Det menar GP kulturs sommarkrönikor Julia Ravanis i sin sista krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Simulerade verkligheter har något kittlande över sig – det finns en lockelse i att slippa den fysiska världen och hänge sig åt en virtuell motsvarighet. Kanske framförallt i tonåren: när den egna kroppen förändras till oigenkännlighet och alla fysiska interaktioner är behäftade med mer eller mindre ångest. I dataspelens världar måste ingen klä av sig inför någon annan i ett gemensamt duschrum, ingen luktar svett.

Jag själv försjönk i ”The Sims”, där husen jag inredde aldrig behövde ha trasiga TV-antenner eller glappande skåpsluckor, där familjerna som flyttade in och levde sina liv i de där husen kunde vara lyckliga och välordnade, konfliktfria.

Den filosofiska hypotesen att vi själva är som människorna i dataspelet The Sims, levandes i en simulering där vi kan äta oss mätta, lida av sömnbrist, bli kära och misslyckas med karriären, brukar tillskrivas filosofen Nick Bostrom. 2003 publicerade han en artikel som sa att om människan inte dör ut rätt snart eller för all framtid är ointresserad av att simulera en mänsklig värld, så lever vi med stor sannolikhet redan i en sådan simulering. Förra året räknade astronomen David Kipping ut att den där sannolikheten är 50 procent.

En kuslig idé, som för sina förespråkare blir ett bevis på människans storhet: vi har ju till slut listat ut att vi är simulerade, precis som Neo gjorde i filmen The Matrix, som för övrigt kom fyra år före Nick Bostroms nydanande artikel.

Datorhjärnan rättar istället in sig i ledet av kommunikationstekniker som omges av en air av övernaturlighet.

Så nydanande var den inte heller, för den här idén formulerades redan för 100 år sedan. När fysikern Ludwig Boltzmann i slutet av 1800-talet föreslog att värme uppstår spontant och slumpmässigt istället för kontrollerat och lagbundet, skrattade hans kollegor åt honom. Försmädligt svarade de: Om komplexa fenomen kan dyka upp hux flux ur materien borde också en mänsklig hjärna kunna skapas i vilket partikelmoln som helst i rymden. Hjärnan skulle kunna vara utrustad med minnen och pågående upplevelser av ett jordeliv, som medvetandet skulle njuta av fram till dess partiklarna löstes upp igen. Fysikerna kom fram till att det var troligare att vara en ensam hjärna som flyter omkring ett ögonblick i rymdens svarta tomrum än en riktig människa.

Ungefär som de nutida teorierna alltså, fast partiklarna i rymden är utbytta mot tecken i en superdator och folk verkar tycka att det är avsevärt häftigare. Rymdhjärnan var ju en absurditet som skulle visa att Boltzmanns värmelära var falsk (det var den dock inte).

Datorhjärnan rättar istället in sig i ledet av kommunikationstekniker som omges av en air av övernaturlighet och tros kunna förmedla nya former av medvetande: som radion i början av 1900-talet, vilken enligt vissa kunde uppfånga spökröster från människor som dött. Och idén om ett medvetande frånkopplat människan, möjligt att kartlägga men oberoende av allt organiskt material och därför lätt att kopiera och manipulera, är ännu äldre.

Fejkliven i rymden och datorn bygger båda två på att den grundläggande förutsättningen för att existera är att tänka – 1600-talsfilosofen René Descartes berömda devis. Och det är ju en härlig idé. Ens klumpiga kropp som efterlämnar smutsiga avtryck överallt, som av ålderdom sakta vittrar sönder, fråntas all betydelse. Medvetandet är allt: de rena tankarna, sammansatta av virvlande partiklar eller briljanta kodrader, kan helt enkelt fabricera ihop allt annat av vad det innebär att vara människa.

Detta är en uråldrig dröm. För även de berömda filosoferna och teknikentusiasterna får ju handsvett och lämnar efter sig mörknade, gyttjiga hårrester i duschbrunnen, som det vore så skönt att få slippa.

Läs mer av Julia Ravanis:

LÄS MER: Också fysiker är fixerade vid skönhetsideal

LÄS MER: Den antika mackapären visar tiden på ett nytt sätt

LÄS MER: Därför väger ett kilo just ett kilo

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.