Jag har drömmer ibland om att fullt ut få omfamna livet som det faktiskt är, såhär i vår egen version av Roms sista dagar. Att djupdyka i senkapitalismens otroliga, fulländade perversion.
Jag vill äga nytt. Jag vill köpa nytt. Hejdlöst och skoningslöst, nytt.
I drömmen är jag en man som har Apples senaste modell av Airpods i öronen, en smart klocka på vänster handled, ett par svartvita och snart därför svartgrå Y-3 Adidas-sneakers på fötterna, kläder så inne att de redan är ute, swishandes på elsparkcykeln Voi ned för gatan på jakt efter en tripple cheeseburgare på McDonalds. Efteråt vill jag köpa e-juice och fylla på min e-cigg och stå och vapea stora bubbelgumsdoftande moln över hela Brunnstorget, kanske boka in en resa till andra sidan jorden och vara så, så lycklig.
Ändå ger jag mig i verkligheten aldrig fullkomligt hän åt konsumtionens dopaminpulserande tillstånd. Jag deltar, men hejdar mig från att njuta av denna civilisatoriska höjdpunkt av kolenergibaserad livsstil som är vår samtid.
I vår moderna version av undergången har vi redan en ganska bra uppfattning om facit.
För det krävs bara ett uns av kunskap för att döda festen. I ett långt reportage i The Atlantic i veckan går tidningen till botten med fördelningstiden på vår nutida elektronik. Det är ingen kul läsning. Den nuvarande praktiken att använda små, tunna och energispäckade lithiumbatterier som i gengäld snabbt tappar i effekt har lett till att hushåll slänger allt mer hemelektronik. Detta eftersom de efter bara några år förvandlas till obrukbara klossar av plast och lättmetall. Att enkelt byta batteri som man kunde göra på kvicksilverbatteriernas tid kommer inte på fråga: lithiumbatterier kan börja brinna eller rentav explodera om de skadas. Inte för att det gör teknikindustrin något – ju fler sålda enheter per år desto bättre.
Hur ska jag kunna omfamna tjusningen i att gå runt med ett par sladdlösa vita pluppar i öronen – jag vet ju om att de kommer vara obrukbara klumpar om bara två år. Och går det att med lysande ögon susa fram på en elsparkcykel när jag vet att den har en beräknad livstid på några månader innan en ny måste produceras? Äta kött när jag är fullt medveten om den både oetiska och klimatfarliga djurindustrin?
Såhär hade de inte i Roms faktiska sista dagar, tänker jag när jag läser Kenneth Hermeles recension av Kyle Harpers bok ”Roms öde” (GP 15/3). Harper visar att Roms undergång för romarna själva inte var någon plötsligt smäll, utan en långsam försvagning tills imperiet en dag inte längre var där. En okunskapens ynnest jag inte kan unna mig. I vår moderna version av undergången har vi ju redan en ganska bra uppfattning om facit om vi fortsätter att leva som vi gör. Det är bara det att vi ändå kollektivt fortsätter att konsumera oss mot avgrunden.
Vi är på så sätt alla dömda att vakendrömma oss igenom detta fulländade ögonblick av begär, utan möjlighet att njuta men inte heller, som individer, förmögna att verkligen ändra på utgången. Inte konstigt då, att jag ibland bara vill glömma.
