Serien av erotiska böcker som kallas ”Fifty Shades of Grey”, eller ”Femtio nyanser av honom” på svenska, är skrivna av E.L. James. Den första boken gavs ut på engelska 2011.
När trilogin var avslutad avslöjade James att hon skulle ge ut samma böcker igen, men skrivna ur den manliga huvudkaraktären, den ökända Christian Greys, perspektiv. Den sista av dessa böcker ”Befriad – Femtio nyanser av frihet enligt Christian ” finns nu på svenska, utgiven av Norstedts.
På en bokhandel i Dubai år 2012 fick jag veta att boken jag letade efter fortfarande inte godkänts av emiratens censurnämnd. Det som gjorde situationen smått komisk var att medan bokhandelspersonalen bad om ursäkt för detta så stod vi framför ett berg av E.L. James ”50 nyanser”-trilogi. “Men de böckerna går bra?” undrade jag, vilket möttes med en axelryckning. “De måste vi ha.”
Hon hade såklart rätt: inte ens censurnämnden i en auktoritär stat kunde stå emot ”50 nyanser”-fenomenet: 150 miljoner exemplar sålda, och så populära att de ledde till en statistiskt märkbar ökning av sexleksaksolyckor i USA. De var de bäst säljande pocketböckerna i Storbritanniens historia, och anses även ha bidragit till e-bokläsarens genomslag eftersom det nu gick att läsa ”snuskigt knulleri” (som böckernas huvudperson Anastasia Steele kallar sex) på tunnelbanan.
En ofattbar succé med andra ord, särskilt med tanke på att böckerna ursprungligen lades ut på nätet som erotisk fanfiction baserade på Stephenie Meyers vampyrserie ”Twilight”. Den 104-årige vampyren Edward Cullen förvandlades till den ofantligt rike Christian Grey, den klumpiga men annars perfekta Bella Swan blev den klumpiga men annars perfekta Anastasia Steele och voilà, ett publiceringsfenomen.
Till en början kan succén verka svår att förstå: böckerna innehåller den sämsta flörtandet sedan undertecknad bodde i Linköping i början av 00-talet och frågade tjejer på Platens Bar vad deras favoritdjur var, och även om serien marknadsfördes som farlig och tabubelagd är sexet sällan särskilt vågat. Detta är alltså en av världens rikaste män och han har inga grövre kinks än lite smisk, en isbit och viljan att knulla i en Audi?
Inte ens censurnämnden i en auktoritär stat kunde stå emot ”50 nyanser”-fenomenet: 150 miljoner exemplar sålda, och så populära att de ledde till en statistiskt märkbar ökning av sexleksaksolyckor i USA.
LÄS MER:Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning
De påstådda höjdpunkterna, sexskildringarna, förblir komiskt osexiga, särskilt i jämförelse med romance-böcker som Sherry Thomas London-serie eller Anne Calhouns ”Liberating Lacey”. Är det verkligen meningen att man ska gå igång på “Han kysser mig och släpper lös sin tunga, hans njutningsframkallande, professionella tunga” eller “herr Orgasm […] använde sina finmotoriska sexfärdigheter på mig”? Det finns instruktionsmanualer för tyska vitvaror med mer erotisk laddning.
Ska vi tycka att det är romantiskt när Anastasia, istället för att se en mängd varningstecken, förälskat suckar ”Åh Christian… min dominerande, svartsjuke, kontrollgalne Christian” efter att han köpt företaget hon jobbar för så att han kan hålla koll på henne?
James verkar även ha skippat den mest rudimentära research kring BDSM-subkulturen: i dessa böcker är bondage något man håller på med om man har ett barndomstrauma som måste botas av en god kvinnas kärlek. Författaren är så fascinerad av det här med stoppord att Christian och Anastasia ägnar flera sidor att hitta på nya sådana inför varje ligg som om de bytte lösenord till ett konto på familjeliv.se.
Men trots att Salman Rushdie inte direkt har fel när han hävdar att ”50 nyanser av honom” får ”Twilight” att se ut som ”Krig och fred”, så måste jag erkänna att jag ändå är lite av ett fan. ”50 nyanser”-böckerna må vara långt ifrån mästerverk, men de tre första böckerna är nästan alltid kul. Främst, tror jag, på grund av Anastasias “inre gudinna” som ständigt kommenterar hennes gärningar. Hur kan man inte tycka om böcker som innehåller rader som ”min inre gudinna gör tre bakåtvolter i idrottshallen när jag tar hans hand”?
Men trots att Salman Rushdie inte direkt har fel när han hävdar att ”50 nyanser av honom” får ”Twilight” att se ut som ”Krig och fred”, så måste jag erkänna att jag ändå är lite av ett fan.
LÄS MER:Den nya BDSM-erotiken i svensk litteratur
Anastasias berättarröst påminner även lite om Bridget Jones (förvisso med sämre språkkänsla): de käcka mejlen till Christian, beskrivningarna av karaktärer som “mrs Utomordentligt-glamorös-trots-att-hon-är-gammal-Robinson” och “fröken Korthårig-med-rött-läppstift”. James kan då och då också få ur sig komiska pärlor som ”I must be the color of The Communist Manifesto.” (Tyvärr valde översättaren att nöja sig med “jag måste vara knallröd i ansiktet nu”, en obestridlig förlust för det svenska språket).
När James meddelade år 2015 att hon skulle skriva om hela trilogin ur Christian Greys perspektiv blev jag nyfiken: skulle den manipulativa Grey minnas saker annorlunda? Skulle vi få en märkbart olikartad skildring av relationen som i Lauren Groffs roman ”Fates and Furies”, eller Caroline Kepnes ”Du”?
Nu när ”Befriad”, den sista delen av den parallella trilogin, har släppts har nyfikenheten dämpats rejält. 814 sidor som består av exakt samma mejl och dialog som i ”50 nyanser av frihet”. Är det verkligen värt att läsa en hel bok för att få reda på att Christian tänker “Gosse, vad hon är läcker” istället för Anastasias “Oj ... Christian barfota. Varför är hans fötter så sexiga?”.
Det tillför inget nytt att läsa om hur Christian tänker på kvinnor som “gumman”, “sötnos” eller “baby”, det anade vi redan. Om Anastasias inre liv är en Disneyfigur på LSD (“Åh nej! Mitt undermedvetna slår igen Charles Dickens samlade verk, hoppar upp ur fåtöljen och sätter händerna på höfterna.”) är Christians en monoton ekokammare där djuplodande tankar som “Jag avskyr att vara hungrig” varvas med tonårskåt prosa som “Hon är ett enda virrvarr av leenden och blickar och hästsvans och ben … särskilt ben. Långa, vackra ben.”
Christians mardrömmar, en återkommande del av den ursprungliga trilogin och det främsta tecknet på hans sårbarhet, visar sig bestå av övertydliga jämförelser mellan Anastasia och Christians missbrukande mor som var sexarbetare (eller ”tjackhoran” som Christian ömsint kallar henne).
Det nya perspektivet medför även att vi inte längre följer Anastasia i romanens mest dramatiska scener. När hon nästan blir kidnappad skildras Christians tupplur på ett privatplan. När Anastasia hamnar i en skottlossning får vi läsa om Christian när han flyger helikopter. ”Befriad” är i slutändan en bok för de fans som undrar hur det gick på mötet med Christians mellanchefer, de som vill kunna lusläsa en helikopters olycksfalls- och haverirapport. Det enda som som vi inte redan visste innan är innehållet av ett mejl som Christian väljer att inte skicka, där han skrivit “förlåt mig” trettio gånger.
Jag uppskattar det mejlet. Vi som läst ”Befriad” förtjänar verkligen en ursäkt.
LÄS MER:Litteraturen hotas inte alls av ”godhetssignalering”
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
