Hur mycket empati ska vi känna för män som hatar kvinnor? Det är ämnet för en debatt som blåst upp på sociala medier efter psykiatrikern Stefan Krakowskis sommarprat om incels. Det var ett sorgligt program med tonvikt på männens tröstlösa ensamhet.
På Instagram har kriminologen Nina Rung ifrågasatt perspektivet i programmet. Hon menar att Krakowski undviker att ställa frågan varför dessa män hatar kvinnor och på så sätt osynliggör mäns våld mot dem. Debatten visar den svåra balansakten mellan att förstå och att utkräva ansvar. I den feministiska rörelsen råder delade meningar kring hur man ska tala om förövare. Kvinnor som jobbar med våldsutsatta kvinnor lägger oftare tonvikten vid ansvarsutkrävande. Män som jobbar förebyggande med killar och män tenderar att väga över åt det empatiska hållet och mena att en medkännande ingång är nödvändig för att få killar och män att börja prata och vilja förändras.
Stefan Krakowskis kan anses höra till den senare gruppen. Han samlar in kunskap om incels eftersom han önskar att samhället ska upptäcka dessa killar i tid. Det är en god avsikt, men Nina Rung har rätt i att programmet ibland svajar i perspektiv.
Detta händer exempelvis när Krakowski pratar om att kvinnor väljer män med högre socioekonomisk status än de själva, något som enligt Krakowski gör det svårt för vissa män på kärlekens marknad. Då glömmer han att nämna att vi lever i ett patriarkalt samhälle där män statistiskt sett både äger och tjänar mer än kvinnor. I ett sådant samhälle är det sannolikt att en kvinna har en partner som tjänar mer än henne.
Det finns en outtalad misstanke om vilka som är kvinnors egentliga avsikter, som bara vågar sägas i klarspråk av incelmännen.
Narrativet om kvinnor som dejtar sig upp i samhällsstegen är en slags dubbelbestraffning. Först fördelar samhället mer resurser till män, sedan svartmålas kvinnor som väljer partner med bättre inkomst än de själva. Det finns en outtalad misstanke om vilka som är kvinnors egentliga avsikter, som bara vågar sägas i klarspråk av incelmännen. Nämligen att kvinnor är någon slags känslokalla varelser som visar sin avsaknad av närhetsbehov när de kalkylerar vem de ska bli ihop med.
I programmet återkommer Krakowski till kvinnors val av partner. Det påminner för mycket om incelmännens egna blick som är besatt av vad kvinnor gör och vad detta kan anses ge för konsekvenser för sexuellt frustrerade män. Krakowski säger att incels bär ansvaret för sina egna val, men berättarrösten sneglar ändå på vad som skulle kunna ses som kvinnors ansvar.
Jag sympatiserar med att Krakowski vill förstå och förmedla hur det är att vara incel. Ingen människa kan vara för hemsk för att inte visas lite vardaglig medmänsklighet. Det är svårt att vara ensam. Det kan kännas knäckande att bli avvisad av den man hoppades få ligga med. Sådana upplevelser är allmänmänskliga och något som även män som inte är incels bär med sig, och kvinnor för den delen.
Men Krakowski verkar ha kommit sina studiesubjekt för nära, han tappar stundvis sin egen verklighetsuppfattning och upprepar det som incels sagt till honom. Oavsiktligt bekräftar han de deprimerade männens världsbild, vilket varken hjälper dem eller kvinnorna.
LÄS MER:Vi kvinnor borde låta män lösa sina problem själva
LÄS MER:Malin Lindroth: Nuckan saknar inte erotiskt kapital
LÄS MER:Debutanten Amanda Romare ger röst åt inceltjejerna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
