Mitt livs värsta mardröm handlade om en text.
Den blev inte som jag hoppats. Osammanhängande och rörig, och jag insåg hur den skulle ligga mig i fatet i resten av min karriär som kulturskribent. Jag vaknade kallsvettig med hjärtklappning. För en minut trodde jag att texten skulle ta kål på mig. Jag tänker på det när jag läser en artikel i DN (15/11) över vilka branscher som i högst utsträckning drabbas av psykisk ohälsa: Kommunikatörer, kulturarbetare och forskare samsas med vårdpersonal och jurister.
I artikeln nämns faktorer som stress ligga bakom de höga sjukskrivningstalen. Men det finns även en annan gemensam nämnare för de kreativa yrkena – kan det vara strävan efter självförverkligande som gör att en kommunikatör löper nästan tre gånger så stor risk att sjukskrivas på grund av psykiska besvär som en jordbrukare? Att själva skapandeprocessen i dessa yrken så tydligt förknippas med den egna självbilden?
I en artikel i samma tidning intervjuas den före detta pr-konsulten Anna Nörby Gennerud, som valde att omskola sig till samtalsteraupeut efter sin utbrändhet (28/11). Hennes tidigare yrkes dragningskraft menar hon låg i just skapandet, som rent av kunde vara berusande. Samtidigt var det ett yrke med höga prestationskrav, där ens arbete i stor utsträckning gick att betrakta utifrån.
Daniel Bergman, son till demonregissören Ingmar Bergman, beskriver i sin nya självbiografi ”Hjärtat”, hur han lämnade filmbranschen för att bli ambulanssjuksköterska. I samma veva försvann den ångest han tidigare plågats av. Det nya yrket var konkret och betydelsefullt.
LÄS MER:”Bonde söker fru” visar kärlekens verkliga förlorare
Kan det vara strävan efter självförverkligande som gör att en kommunikatör löper nästan tre gånger så stor risk att sjukskrivas på grund av psykiska besvär som en jordbrukare?
Ända sedan Abraham H. Maslow 1943 utnämnde självförverkligandet till det högsta steget av mänskligt välbefinnande i sin behovstrappa har det förekommit i såväl individers som hela samhällens målbild. Självförverkligandet kan både ses som det yttersta kvittot på en liberal utopi, där alla har möjlighet att göra det den vill. Samtidigt är det ett sätt för progressiva att inte behöva foga sig in sig i ledet av kontorsjobb och vinstmarginaler, utan kunna ägna sig åt sitt kall.
Även om självförverkligande inte är synonymt med konstnärskapet i sig är skapande centralt i begreppet. Tanken på att man, genom att uppnå sin fulla potential ska uppfinna något nydanande, tillföra världen något som skapar mervärde och samtidigt bekräftar det törstande jaget. Detta något får gärna, om vi ska vara ärliga, även se bra ut på LinkedIn, och generera tillräckligt med pengar för en kontantinsats.
Men ur samma potentiella guldgruva kommer också risken att snöa in på ett mentalt ganska utmattande, i bland rent av farligt spår. Att halvvägs genom romanen stöta på en jobbig patrull i form av otillräcklighetskänslor, eller insikten om att ens kreativa ådra faktiskt inte är så stark. Förväntningarna i ett kreativt yrke på att ständigt skapa något för omgivningen att betrakta kan rentav bli paralyserande.
LÄS MER:Abbas fåfänga är otidsenlig – och uppfriskande
Att konstnärer genom tiderna har varit olyckliga själar är ingen nyhet. Men kanske är det också dags för oss att omvärdera självförverkligandet som den viktigaste delen i ett lyckligare liv.
”Vi har konsten för att vi inte ska dö av sanningen”, menade Nietzsche, men ibland kan konsten föra oss närmare döden, eller utbrändheten, än vad som är nödvändigt.
GP beklagar bildvalet
I en första publicerad version av den här kulturdebatt-artikeln bildsattes den med ett arkivfoto på Stina Wollter som inte har med texten att göra. GP beklagar bildvalet.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
