Dagens eko rapporterar att allt fler barn behandlas med antidepressiv medicinering (18/11). Enligt Socialstyrelsens statistik har antalet unga som medicinerats ökat påtagligt de senaste åren. I åldersgruppen 0-17 år förskrevs antidepressiva läkemedel till nästan 33 000 individer. För tio år sedan rörde det sig för samma åldersgrupp om knappt 11 000. På tio år har det således skett en trefaldig ökning av förskrivningar av antidepressiva för barn och unga.

Även i Västra Götaland har ökningen varit stor. För drygt tio år sedan (2011) förskrevs antidepressiva läkemedel till knappt 2 200 barn under 18 år. År 2021 rörde det sig om förskrivningar till knappt 5 300, således mer än en fördubbling.

Innebörden av och orsakerna till denna anmärkningsvärda ökning är naturligtvis svårt att uttala sig om. Men låt oss initialt konstatera: Det finns inte något mänskligt liv värt beteckningen liv som inte också innebär ett mått av psykiskt lidande. Barn utsätts för prövningar som att få syskon, börja skolan, göra sexuell debut, sluta skolan och försöka skapa ett självständigt liv till viss del oberoende av föräldrarna och erövra en plats i samhället. Det handlar också om att finna mening i en värld där vi återkommande tvingas möta destruktivitet, kommersialism, våld, ytlighet och nonsens som innebär en smärtsam prövning. Möjligheten att ingå i en samhällsgemenskap där känslan av solidaritet har en erkänd plats är en utmaning av liknande art.

Vi bör lägga märke till att allt fler människor tycks vantrivas i det samhälle vi skapat.

Vi lever dessutom vårt drama i en situation där institutionerna har problem med att bära upp och skydda våra drömmar. De politiska ideologierna, det demokratiska politiska systemet, familjen, folkhemmet, kyrkan, nationalstaten, skolan och universitet har allt svårare att förmedla en vision om ett meningsfullt liv och en föreställning om en fungerande omsorg, i kontrast till den infantiliserade trygghet som den politiska retoriken förespeglar oss.

Vi bör lägga märke till att allt fler människor tycks vantrivas i det samhälle vi skapat. Det drabbar också barn och unga.

Jag tror också att vi på goda grunder kan fastslå att det dominerande paradigmet av i dag är ekonomismen och dess parhäst biologismen. Vi tenderar att överskatta den ekonomiska framgångens betydelse liksom att knyta för stora förhoppningar till psykofarmakologiska behandlingar. Vi har inte lika stark tilltro till att människan i grunden är en språklig varelse, och till att hon, för att förmänskligas, måste ställa sig i förbindelse med en annan människa i en dialektisk rörelse mellan att tala och lyssna till varandra.

Det är långt ifrån självklart att ha tilltro till den intellektuella nyfikenhetens avgörande roll i att skapa ett värdigt liv eller till betydelsen av tillgång till konst, litteratur och musik som tröst, lärdom och bearbetning av våra sårbara liv. Inte heller är vi präglade av eller kan söka stöd i en gedigen känsla av en fungerande samhällsgemenskap. Individer och grupper tenderar att i allt högre grad ställas mot varandra i ett allt mer polariserat samhälle. Olika grupper pekas återkommande ut med uppmaningen att de borde lämna vårt land och återvända till sina ursprungsländer.

När någonting krackelerar i föreställningen om ett välfungerande och helst framgångsrikt liv har tanken på medicinering kommit att bli den mest närliggande.

Ekonomismen och biologismen skapar också en improduktiv individualism med isolerade individer präglade av ensidigt egoistiska ambitioner. När någonting krackelerar i föreställningen om ett välfungerande och helst framgångsrikt liv har tanken på medicinering kommit att bli den mest närliggande.

Det finns mediciner mot ångest, leda, nedstämdhet, humörsvängningar, bristande koncentrationsförmåga, impulsivitet och så kallad hyperaktivitet. Psykiatriseringen av våra bräckliga liv gör oss vare sig till solidariska samhällsmedborgare eller till språkligt känsliga varelser. Vi tycks i stället ha blivit alltmer sjuka. Denna inställning har dessutom gått allt längre ned i åldrarna. Barnen är numera också okritiskt inkluderade i samma föreställningsvärld.

Vi ska inte tvingas lyssna till våra barn och göra en ansträngning för att tala till dem och därmed försöka förstå dem. Vi har inte tid till det. Eller som man så ofta hör; man måste ju prioritera. I förlängningen återstår inget annat än den tysta torftigheten, instrumentaliseringen av den enskilde; dömd att försöka överleva i det öde landet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Ibland är psykofarmaka ett slag i luften

LÄS OCKSÅ: Överdriven biologism leder till likriktning av barn

LÄS OCKSÅ: Skillnaden mellan då och nu är illusorisk