Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

The Mamas, med medlemmarna Loulou Lamotte, Ashley Haynes och Dinah Yonas Manna, får finna sig i att det inte blir någon EM-final i schlager för dem. Bild: Pontus Lundahl/TT
The Mamas, med medlemmarna Loulou Lamotte, Ashley Haynes och Dinah Yonas Manna, får finna sig i att det inte blir någon EM-final i schlager för dem. Bild: Pontus Lundahl/TT

Johan Lindqvist: Vi kommer klara oss fint även utan Eurovision song contest

Nej, Eurovision song contest är inte en sista fyrbåk i en mörk tid. Det enda sociala kittet som finns i att titta på tävlingen är att håna Bulgariens frisyrer eller Vitrysslands totalitära brist på självdistans.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Artister och deras delegationer från hela Europa. Fans från stora delar av världen. Allihop samlade i den partybubbla som är Eurovision song contest. Nej, det är inte konstigt att Eurovision ställs in. Det konstiga är att det tagit så lång tid att fatta beslutet.

Nu tänker jag inte bli någon sådan där hobby-expert på smittspridning, de tar redan alldeles för stor plats, men att just Eurovision skulle tvingas slå igen som en följd av det nya coronaviruset kom knappast som en överraskning för någon.

Redan i samband med Mello-finalen i Friends lyftes tanken att man skulle kunna ha ett Eurovision där bidragen framfördes från en studio i respektive land. Det borde vara hyfsat smidigt, det är ju ändå ett tv-nätverk som arrangerar spektaklet. Men det var tydligen aldrig något alternativ.

LÄS MER: Mamma Mia vilket Mello-mirakel när The Mamas skrällde i finalen

Jag ser att det ändå höjs röster om att tävlingen borde bli av till vilket pris som helst. Med motiveringen att vi behöver något att samlas kring i den här extrema situationen. Något som förenar, något som binder oss samman över karantängränserna.

Okej. Men allvarligt talat, om vi ska vara helt uppriktiga. Ett vanligt år stannar de där storvulna flosklerna i EBU:s och värdlandets smetiga pr-texter. Där de hör hemma.

Vi andra vet ju att det enda sociala kittet som egentligen finns i att titta på Eurovision är att håna Bulgariens frisyrer eller Vitrysslands totalitära brist på självdistans. Samtidigt som vi får tugga i oss att andra länder skrattar åt att vi svenskar alltid ska vara duktigast i Eurovision-klassen. Vi får klara oss utan det i år. Det kommer att gå bra. Det också.

Jo, visst finns det fans som lever och andas Eurovision. Jag vet, jag har träffat dem, och de lyckas alltid med konststycket att vara superhärliga och skitjobbiga på samma gång. All respekt till dem. Jag älskar entusiaster av alla de slag. Men de får helt enkelt vänta till nästa år. Precis som fotbollsälskarna och hockeyfansen. Allt är satt på paus just nu. Även Eurovision song contest. Det finns, faktiskt, sådant som är mycket viktigare.

Och om man ändå känner ett ofantligt sug efter medioker eurokitsch finns möjligheten att ha en egen Eurovision med kompisarna. Köp hem chips och bubbel, koppla upp er på Facetime och gå igenom alla bidragen. De finns på Youtube. Sedan samlar ni in och räknar rösterna. Alla kan vara ett lands jury.

Pax för att vara Cypern. Mina tolv poäng går till Island.