Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Marcus Berggren ber om ursäkt för sin egen oförmåga och tröstar dagens unga med att äldre generationer i alla fall dör tidigare. Bild: Jason DeCrow

Vi hade ingen aning, Greta!

Marcus Berggren förstår varför dagens unga är stressade - de hinner knappt flytta hemifrån innan de tvingats inse att tidigare boende har skövlat hela planeten. Den enda trösten är att människor som har fel och inte hjälper försvinner med tiden.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det måste te sig en smula trist att födas idag, och ploppa rakt ut i ett krigslarm som gastar att planeten håller på att sprängas. Det är inte optimala förutsättningar för ett soft liv, så jag förstår att dagens unga är stressade. Det är så hetsig stämning att jag inte skulle bli förvånad om var och varannan helt vanlig åttaåring snart har en podcast om ekologisk hushållning, dricker pakistanska barnarbetares tårar som en manifestation och ber sina föräldrar läsa Parisavtalet som godnattsaga.

För dagens ungdomar har knappt hunnit flytta hemifrån innan de tvingas inse att tidigare boende har skövlat rasket, så risken för att de får bo i ett brinnande eldklot istället för i en stambytt tvåa med bra ljusinsläpp är överhängande.

LÄS MER: Det gör inget om Linnéa Claeson hustlar och skarvar

"How dare you?", frågar Greta Thunberg. Well, sorry men vi hade ingen aning, svarar jag.

För barnens hus brinner verkligen och ja, det är vi i de äldre generationerna som tänt på. Men det var väldigt svårt för många av oss att förstå det. För bara fem år sedan räckte det att källsortera och ha fläckvis skäggstubb för att få leda Miljöpartiet. Dagens unga är den första generationen som tycker att planeten är viktigast. Ni tror mig inte? Titta bara på min generation – uppfostrad till att leva ett förutsägbart liv av pendlande mellan ett meningslöst jobb och att trycka in saker av gluten i hålet i mitten av ansiktet.

Engagemanget för min generations barn sträckte sig till att läsa Kamratposten om Rebecka, nio år, som skrev brev till statsministern och klagade på skolmaten. Vi var alla stumma av beundran över hur mycket hon brann. För det var exakt så långt vår politiska aktivism sträckte sig – det är äckligt med blodpudding, och varför får man bara ta två pannkakor? Vi tävlade i vem som kunde slänga mest skolmat som ett statement. Vi var barbarer med mjölkmustasch.

LÄS MER: Jag vill inte vara husgöteborgare

Ska jag vara helt ärlig visste jag inte om att miljön fanns. Jag trodde att det var en synonym för utomhus. Ett ställe jag bara gick till om någon tvingade mig. Nu däremot är miljökrisen på en nivå att en mellansmart labrador inser allvaret. Jag tror ingen människa innerst inne förnekar det - gubbar hatar bara när någon, framförallt barn av kvinnligt kön, har rätt.

How dare we? Helt enkelt för att vi ska leva mindre i framtiden än dagens ungdomar. De vill gärna att framtiden ska äga. En värld som inte är som filmen "Waterworld", utan mer som "Tillbaka till framtiden 2", där deras bilar flyger, de odlar plantbaserad entrecôte i en kruka i fönstret och lever tills de är lika gamla som regalskeppet Vasa är nu.

LÄS MER: Julen måste tillbaka till rötterna

Det är faktiskt lite lättare att vara engagerad när ens framtida hus brinner. Den generation vars äldreboende kanske mest riskerar att ha lite för hög vattennivå för att det ska vara helt bekvämt, kommer att bli svårare att få med på tåget. Det som är bra med människor som har fel och inte hjälper till är att de försvinner med tiden. Med det sagt. Förlåt!