Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En demonstration mot Rysslands invasion av Ukraina i Tbilisi, Georgien, med anledning av Segerdagen, den 9 maj. Bild: Shakh Aivazov
En demonstration mot Rysslands invasion av Ukraina i Tbilisi, Georgien, med anledning av Segerdagen, den 9 maj. Bild: Shakh Aivazov

Sanna Samuelsson: Vi glömmer Belarus för att det är bekvämt

Belarus folk har det om möjligt ännu värre än före upproret 2020, nedtryckta som de är av Putins nickedocka till diktator, Lukasjenko. När vi vänder våra blickar mot Ukraina glömmer vi bort grannlandet – som redan styrs av Ryssland, skriver GP:s Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi sitter på Viktors Kaffe, och majsolen strilar in genom fönstren. Det är en sån där välsignad söndag, när man bara driver runt och köper glass. Mitt emot mig sitter den belarusiska poeten Krystsina Banduryna, tillsammans med översättaren Mikael Nydahl, som dagarna innan medverkat på en release för tidningen Kritikers nya Belarusnummer på Litteraturhuset.

”Ja, jag ska tillbaka till Minsk…”, säger hon och ler ironiskt över sin kaffe. Hon har fått frågan förut. Hon byter ämne och berättar om en vän som flydde till Georgien efter att regimen slog ner mot protesterna 2020. Det har varit en vanlig destination, dit även oppositionella ryssar tar sig, eftersom de inte behöver visum där. Det är inte oproblematiskt, för georgierna minns förstås kriget 2008.

Nu ses belarusier på med allt större skepsis i Georgien. När vännen fick en ”inbjudan” till att infinna sig på polisstationen i Tbilisi kände han att det var dags att lämna. Det fick bli Polen igen, ett land som, som bekant, redan tagit emot miljoner flyktingar nyligen. 3.2 miljoner, för att vara exakt, enligt nya siffror från BBC.

Inget undantag görs från Sveriges nya hårda asylpolitik, trots förtrycket och vår påstådda välvilja.

Belarusier har, hur utsatta de än är i sitt hemland, liten chans att flytta till andra länder än dessa. I Sverige fick 2 procent av de belarusier som sökte asyl 2021 lov att stanna, enligt en granskning som gjorts av journalisten Alina Yanchur för Euronews (4/1). Inget undantag görs från Sveriges nya hårda asylpolitik, trots förtrycket och vår påstådda välvilja.

För ukrainska flyktingar är det annorlunda eftersom de omfattas av EU:s massflyktsdirektiv som sätts in när ett land invaderar ett annat. Men vad gör man när ens land redan är en strykrädd lydstat, infiltrerad av Ryssland? Den belarusiska regimen hade aldrig lyckats slå ned folkets uppror om han inte haft stöd av de ryska säkerhetsstyrkor som skickades till landet under protesterna.

Det belarusiska folkets uppror blev brutalt nedslaget av sin diktatordocka som sitter i Putins knä, väl medveten om att han skulle ryka direkt utan det stödet. Man kan föreställa sig att det är detta som den ryska presidenten hoppades skulle hända även i Ukraina, när han försökte påverka landet genom den välvillige Viktor Yanukovych.

Men ukrainarna gick inte med på det, de avsatte sin nickedocka till president 2013, som senare flydde till Ryssland. Det vi ser nu är konsekvensen av detta, där ockupation verkar framstå som den enda lösningen i Putins paranoida begreppsvärld. Det finns inget mer skrämmande än fritt tänkande människor. Den åsikten har de gemensamt, han och Lukasjenko.

Det verkar som att allt bara blir värre i Belarus, det enda land i Europa som fortfarande använder sig av dödsstraffet. Ett direktiv gör att det kan utdelas till den som döms för ”terrorism”. I sammanhanget, där terrorism har använts för att döma de som deltagit i det belarusiska motståndet mot regimen, är det skrämmande.

Det belarusiska folkets uppror blev brutalt nedslaget av sin diktatordocka som sitter i Putins knä, väl medveten om att han skulle ryka direkt utan det stödet.

Enligt CSO Meter, en FN-stödd organisation som mäter situationen för civilsamhället i Östeuropa, kan även de som döms för anstiftan till terrordåd nu dömas till döden, efter en lagändring i maj. Detta kan involvera exempelvis sabotage av de tåg med stridsmaterial som går från Ryssland till de ryska trupperna i Ukraina via Belarus.

Som Krystsina Banduryna skrev i texten ”Belarus ockuperas redan av våldsimperiet Ryssland” i GP Kultur för någon månad sedan så känner hon sig våldtagen av att se de ryska soldaterna i Belarus. ”Nu rullar kolonner av skamfilade, khakifärgade ryska militärfordon fram längs gatorna i min barndoms stad”(2/4).

Det är en syrelös mardröm, en europeisk sådan. Den belarusiska regimen som så många protesterat mot har nu folket ännu hårdare i sitt grepp. Motståndet äger nu rum i allt högre grad från exilbefolkningen utanför landet. Men för de som är kvar är valmöjligheterna få. Det gäller bara att överleva, att försöka hitta luftfickor på något vis. Och vi? Vi gör inget. Det är väl mest bekvämt så.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Fick inte stanna i Sverige – hamnade mitt i kriget

LÄS OCKSÅ: Putins attack på ukrainsk kultur får motsatt effekt

LÄS OCKSÅ: Belarus ockuperas redan av våldsimperiet Ryssland

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.