Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Der Spiegel är ett viktigt, tyskt nyhetsmagasin som utkommer varje vecka. Avslöjandet att en av deras stjärnreportrar, Claas Relotius, förfalskat innehållet i många av hans reportage har skakat om Tyskland. Bild: Kay Nietfeld

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vi gillar alla fiktionen mer än sanningen

Tyska medier skakas efter att det uppdagats att den hyllade Der Spiegel-journalisten Claas Relotius fejkat många av sina reportage. GP:s kulturchef Björn Werner: "Det är inte bara extremhögerns anhängare som älskar fake news. Alla gör det.",

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den mångfaldigt prisbelönte tyska Der Spiegel-reportern Claas Relotius reportage är spännande, välskriven läsning. I Jaegers grenze beskriver han den råbarkade amerikanska vigilantepatrullen vid mexikanska gränsen. I In einer kleinen stadt har han spenderat en månad i Fergus Falls för att beskriva hur den typiske Trumpröstaren är. Redan i första styckena sätts stämningen. Staden ligger vid en skog ”som ser ut som om drakar bor i den”. Den som kör in i staden möts av en skylt där det står ”Mexicans keep out”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är bara det att hans reportage inte är sanna. I slutet av december 2018 avslöjades bluffen. Vigilantegruppen finns förvisso, men Relotius har aldrig träffat den. Fergus Falls har ingen skog. Någon skylt har inte setts till. Så fortsätter det.

LÄS MER: Hyllad stjärnreporter fabricerade nyheter

I Sverige har vad som kommit att kallas Spiegelgate mest skapat notiser. I Tyskland är det en enorm skandal. Historien om den 33-årige stjärnreportern som under sin 11-åriga karriär generöst pendlat mellan sanning och lögn i många fler än ovan nämnda reportage är drabbande. Det är inte bara det att Der Spiegel har en ordentlig avdelning för faktagranskning som Relotius texter klarat sig igenom – de har också hyllats och älskats.

Hur kunde det alls hända? Relotius egna skamfyllda förklaring lyder: ”Det var inte för att jag var ute efter nästa stora story. Det var min skräck för att misslyckas. Trycket att inte misslyckas blev större ju mer framgångsrik jag blev”. Men unga skrupelfria strebers som inte har något emot spela högt i jakten mot toppen går det fjorton på dussinet av. Det betyder inte att de tillåts komma hela vägen fram. För att få svaret på hans framgång måste vi gå till oss själva.

Svaret, tror jag, är detta: det är inte bara extremhögerns anhängare som älskar fake news. Alla gör det. Även du och jag.

Detta eftersom fiktionen är mer lockande att ta för sann än den faktiska sanningen. För sanningen, i den mån den alls finns, är en osammanhängande sörja av motstridiga uppgifter, uppfattningar och perspektiv som förändrar sig över tid allt eftersom ny information tillkommer. Fiktionen däremot – den är tydlig och avgränsad och blir bara mer eggande ju närmare sanningen den ligger. De horder av migranter du föreställer dig är på väg till Europa för att våldta och urholka välfärden? I fantasin finns de. De amerikanska småstäder med korkade Trumpväljare så inpyrda av rasism att de till och med skyltar om det? Jodå – om du blundar riktigt hårt.

LÄS MER: Redaktörer stängs av efter reporterbluff

Det behöver heller inte vara politiserade frågor. Litteraturvärlden, som börjat möta sanningen från andra änden i och med autofiktionen, vet att alla historier får en extra udd av ett sanningsanspråk. Samma sak gäller filmer ”based on a true story”. Att reportage från pålitliga och hyllade reportrar med samma rafflande anslag som en spännande film hittar in hos ekonomiskt ansträngda tidningshus där varje prenumerant vägs på guldvåg är inte konstigt. Om texten dessutom bekräftar mångas världsbild: desto bättre.

Alla vet att en god journalistisk text måste hålla för hård prövning. Men det är inte bara Relotius som var rädd för att misslyckas, det är hela mediebranschen.