Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Marcus Berggren: Vi från Kungälv hade aldrig en chans i Göteborg

Som ung försökte komikern Marcus Berggren slå som musiker. Men som Kungälvsbo var han chanslös i Göteborg – en stad där bara bandet Humörsvängningar inte var posörer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag erkänner – musikkarriären gick åt helvete. Mitt tonårsband fick vad det förtjänade: ingenting. Det är därför jag jobbar med standup istället.

Men nu sitter jag här, som en galen kung över tangentbordet, med makt över den här spalten och ska skriva om ett band du aldrig läst om tidigare. Och nej. Det är inte mitt band – så galen är jag inte.

Vi tar det från början. När jag hade band uti Kungälv var Göteborg Musiksveriges zenit. Håkan Hellström hade inte sparkat in dörren, han hade sparkat ner hela huset så att vinden blåste fritt över fältet.

Jag och mina kompisar var uppvuxna på hårdrock och vi gillade visserligen Håkan men vi gillade att skrika och slå sönder saker mer.

Vi repade på loftet på ett bilbärgningsföretag, bredvid bärgarnas uppehållsrum där stenåldersporrfilmen ”Barbarkvinnan” gick varm på VHS:n. I bästa fall drack vi bag-in-box vodka och de enda tjejerna vi hade chans på genomgick för tillfället metadonprogrammet. Vi fick stryk av nazister, nationalister, raggare och folk som bara kände någon som ägde en risig bil. Invandrarna trodde att vi var nazister – som alla andra vita med skinnjacka – så de slog oss också.

Jag skrev ett hotbrev till en journalist på den här tidningen och försökte få honom att skriva om oss men han förhandlade klädsamt nog inte med terrorister.

Inne i Göteborg där indiepopscenen blomstrade och alla med lugg och krossat hjärta hade ölbiljetter och skivkontrakt i högar, hade vi inte en chans. Vi var som att det katten släpat in i sin tur hade släpat in någonting. I stan var alla svala, smala och verserade. Vi var en epatraktor på hundutställning för pudlar. Jag skrev ett hotbrev till en journalist på den här tidningen och försökte få honom att skriva om oss men han förhandlade klädsamt nog inte med terrorister.

Den enda ljusglimten var att vi hade hittat några som pratade vårt språk. Det fanns ett annat band som sa allt det där vi inte själva kunde formulera på ett sätt vi bara kunde drömma om: bandet Humörsvängningar. Det var avgrundsmörk pop-poesi till odödliga melodier bredvid en Berlinmur av dist. Det lät som att Jakob Hellman sjöng i Nirvana. Vårt eget band upplöstes på allmän begäran och vi började stalka Humörsvängningar istället. Försökte nästla oss in för att få vara nära den råa kraften.

Humörsvängningar hade ingenting av samtidens ytliga poserande, utan var som en egen ö av sketet grus, men grävde man i det med sina bara händer hittade man blommor. Vi trodde att vi hade upptäckt Nirvana innan ”Smells like teen spirit”. Det hade vi inte. Vi hade upptäckt Nirvana utan ”Smells like teen spirit”. Vi fick aldrig vara med i Humörsvängningar.

Faktum är att alla i bandet fick sparken förutom sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nils Andersson. En kompromisslös liten otvättad djävul från Uddevalla. Och nu tio år senare fortsätter han släppa skivor. Nästan en om året. Alla andra band från den tiden är borta. Jag antar att deras ångest inte var på riktigt. Eller så gick den över när dem fick jobb som konsulter och skaffade radhus i Mölnlycke. Wannabes som inte orkade be längre helt enkelt.

Men gör dig själv en tjänst och lyssna på vår tids Freddie Wadling: Humörsvängningar. Det är tid du aldrig får tillbaka. Men vad fan ska du med tid till?

Läs mer av Marcus Berggren:

LÄS MER: Det är alldeles för många kyrkor i Göteborg

LÄS MER: Om jag blev rik på comedy – hade jag skjutit en apa då?

LÄS MER: Våra barn vill bli influencers för att staten svikit dem

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.