Vi har helt tappat konceptet kring vad mat egentligen är: energi, kalorier, näring. Och varför vi i det här landet ger gratis mat till alla skolever: barn i Sverige ska inte behöva läsa engelskaglosor och lösa ekvationer på fastande mage. Det utesluter ju naturligtvis inte att skolmaten för med sig en massa andra konsekvenser: Att mjölk ses som en normal måltidsdryck. Att Leif Mannerström kan få rasa av sig i media emellanåt. Att en oproportionerligt stor del av Sveriges befolkning har en relation till kebabgryta, tacogratäng och fisk med frasigt täcke.
LÄS MER:Det är aldrig för sent att ge upp!
Och naturligtvis: att många föräldrar 2018 ballar ur. Kraven på ”önskekost” (alltså inte mat som barn får av medicinska eller religiösa skäl utan mat som föräldrar föredrar att deras barn äter) har ökat så mycket de senaste fem åren att skolor nu får rådet att sätta ner foten. Enligt Anna-Karin Quetel på Livsmedelsverket har det ”blivit så mycket specialkoster att man inte får ihop verksamheten längre”. Efter att ha bevittnat min beskärda del av föräldramöten är jag inte ett dugg förvånad. Gluten, laktos, eller halvfabrikat ses av många som fiender till deras barns hälsa, trots att medicinska belägg saknas.
LÄS MER:Konceptkrogar urholkar själen
Märkligast var när en förälder efterfrågade en blankett för specialkost för att hans barn ”bara äter ekologisk mat”. Trots att detta var en skola i Majorna blev jag lätt chockad. Vår kollektiva ätstörning har gått så långt så att vissa människor på allvar tror att oekologisk mat är skadlig att äta. Dessutom blir inte reaktionen på den vanföreställningen 2018 namnunderskrifter, krav riktade till kommunledning eller skolstrejker. Utan att i vart fall ens eget barn inte ska behöva utsättas för pulvermos, E-nummer och andra förmodade giftigheter.
LÄS MER:"Varför ens skämta om något så fruktansvärt?"
Den inställningen är så utbredd att jag är rädd att skolmatens tid är förbi. En stor studie från Norrlands universitetssjukhus visar att fyra barn av fem som får specialkost inte behöver det rent medicinskt. Ändå är det på många ställen i landet en tredjedel av barnen som får särskild mat. Och när nu, förhoppningsvis, skolor börjar följa Livsmedelsverkets råd med medicinska intyg för specialkost kommer vi se massor av upprörda föräldrar rasa mot glutennormer, mättade fetter och brist på chiafrön.
Frågan är om skolmaten överlever det? Jag är rädd att ett växande antal föräldrar hellre specialkomponerar varje måltid till sina barn än har kvar ett system som gör att alla Sveriges elever är garanterade ett mål mat om dagen befriat från föräldrars föreställningar om kost, nyttigheter och homeopatiska halvsanningar. För inte tror väl vi föräldrar att vi kan fortsätta så här? Som Anna-Karin Quetel från Livsmedelsverket uttrycker det: ”Skolor kan inte servera à la carte-menyer.”
