Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det ska ta en liten stund att koka en kopp, tycker GP:s krönikör Marcus Berggren som värjer sig från samtidens alla kaffetrender. Bild: Lena Garnold

Marcus Berggren: Vi får inte glömma bort vikten av att koka kaffe

Konsten att koka kaffe håller på att gå förlorad i samhällets allmänna förändringsiver. Men kaffet handlar inte bara om kicken. Lika viktig är pausen. Det skriver Marcus Berggren.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Hallå där, Marcus Berggren - GP:s nya krönikör!

LÄS MER: Jag vill inte vara husgöteborgare

År 2020. Smaka på siffrorna. Det låter som en 80-talsrulle om framtiden. Vi bor i den framtiden och det pratas om att kolonisera Mars, självkörande bilar och japanska robotar som börjar lipa ifall man sårar deras “känslor”. Vi har ju känt oss som skapelsens krona för mindre. Det finns dock dimma i dalen som bryter illusionen av ett högteknologiskt paradis: kaffet.

Många av oss hade inte ens gått till jobbet, om vi inte visste att den där första rykande koppen, som sätter synapserna på plats, stod och väntade på oss. Men i vår framtidsiver håller kaffekokkonsten på att gå förlorad. Det är som ett språk som bara traderas muntligt där de sista som talar det är på väg att dö ut.

I praktiken är det inte svårt: bönor och vatten i en grej som blir varm. Men det blir ingen rik på och vi konsumenter väntar alltid lydigt på krångligare prylar för att fylla det svarta hål där själen borde ha suttit.

Vi minns alla när kaffeautomaterna landade på jobben som en sovjetisk parkeringsautomat som ondskefullt blickade ut över lunchrummet. Alla var rörande överens om att vätskan dessa metallklumpar producerade smakade ond bråd död. Det blev inte bättre av att de erbjöd mjölksubstitutet ”vitt” som är för mjölk vad häftmassa är för Bordeauxvin: det finns ingen känd koppling.

Det är förmodligen inte kaffet som ska gå snabbare utan du som ska lugna ner dig.

Hemma stod den gamla kaffekokaren som en livboj i ett nedpissat äventyrsbad. Tills George Clooney ville bygga ut sommarstugan vid Comosjön i Italien och bestämde att vi skulle börja använda kaffekapslar. Någon måste ha tänkt ”hur hade man förtärt kaffe i rymden” och svaret borde naturligtvis ha varit: inte alls.

Och det räckte att blinka en gång hårt så var vartenda hederligt arbetarfik utbytt mot ett Espressohouse där brunstiga barn låter oss välja mellan ”en fruktig etiopisk böna” eller ”en colombiansk mörkrost med dova toner av kaktus och kriminellt låg timlön”. Jag som bara ville bli pigg - inte dricka en ”kreativ” avsmakningsmeny. Dessutom serveras helvetet i en vas så att det hiskeliga tar liksom aldrig slut.

Hur hamnade vi här? Kaffet följer samma modell som vilken vara som helst; det måste hela tiden komma en ny uppgraderad modell som får alla som kör den gamla att känna sig som Bockstensmannen. Men grundämnen såsom kaffe ska man inte fiffla med; det är inte “entreprenörskap” utan att leka Gud och det är inte ens Gud särskilt bra på.

Vi slickar i oss vad vi än får i koppen för att inte verka bortkomna i moderniteten. Vi hajar. Vi dricker “cold brew” (kallt kaffe som någon med keps säljer) och hoppas att ingen ska märka att vi är från Skepplanda. Jag har redan stött på folk som har rationaliserat bort drickandet helt och knaprar koffeinpiller. De vill bara åt effekten. Vänta tills de får höra talas om kokain. Arbetsplatserna kommer aldrig bli sig lika igen.

Så, nu får ursäkta en sentimental gammal klyscha men kaffet är lika mycket pausen från hamsterhjulet. Att få snacka skit om chefen. Det ska ta en liten stund att brygga en kopp. Det är förmodligen inte kaffet som ska gå snabbare utan du som ska lugna ner dig. Du är inte viktig. Kaffe är.

LÄS MER: Släkten är värst – men det är antagligen du med