Min vän Katia ringer mig på videosamtal från stadsdelen Palos de las Fronteras i Madrid. Hon är på väg för att handla mat. Det är andra dagen i karantän efter att premiärministern Pedro Sanchez utlyst nationellt nödläge och stängt gränserna.
Bakom Katia gapar gatorna tomma, militärer är utposterade vid lekparker, polisen gör stickkontroller för att säkerställa att karantänen upprätthålls. Spanjorerna får bara lämna hemmet för att gå till jobbet eller handla matvaror, de får inte besöka vänner, inte titta i skyltfönster, leka i parken med barnen, gå i skolan, jogga eller gå på promenad. Och i luften surrar polisens högtalarförsedda drönare. Att bryta karantänen kan medföra böter på 30 000 euro eller upp till fyra års fängelse.
LÄS MER:Spanien har inte gjort upp med fascismen
Framme vid affären är jalusierna nerdragna. Katia ropar in sin beställning som personalen plockar ihop och lämnar på golvet innan de hastigt drar sig undan. Alla medborgare måste hålla minst en meters avstånd från varandra. Sen går jalusierna tillfälligt upp.
– Det är som krig här, säger hon medan hon plockar upp matvarorna från golvet. Medan jalusin stängs bakom Katja rättar hon till ansiktsmasken som glidit ner.
Efter Italien är Spanien landet med flest nya sjukdomsfall i världen. I Madrid, som just nu är epicentrum av virusspridningen, är nästan alla intensivvårdsplatser upptagna. Hotell har byggts om till behandlingsrum, taxichaufförer transporterar sjukvårdspersonal gratis, läkarstudenter är inkallade för att hjälpa till. På torsdagen rapporterades att över 17 000 smittats och nästan 800 dött (El Pais 19/3). Viruset har spridit sig i det politiska toppskiktet och både partiledare och ministrar hålls isolerade. Situationen förväntas bli värre. Karantänen kommer troligen förlängas. Samma natt som Sanchez håller presskonferens så lägger min sjuksköterskevän Laura upp en video på sociala medier.
Vi jobbar konstant med triagering, alltså att patienterna sorteras, somliga tillåts dö för att andra ska kunna räddas.
Grannar på balkongen applåderar när sjukvårdspersonalen går på och av sina skift.
– Det värmer i hjärtat att få börja arbetspasset så, säger Laura. Allt annat är sorgligt. Man kommer inte fram på hjälpnumren och vårdcentralerna är på väg att kollapsa. Vi jobbar konstant med triagering, alltså att patienterna sorteras, somliga tillåts dö för att andra ska kunna räddas. Vi räcker inte till och inte skyddsutrustningen heller. Munskydden är redan helt slut. Vi för krig mot tiden. Viruset är snabbare än vi. Sista gången jag pratar med Laura innan texten går i tryck har hon och hennes närmsta kollegor tagits ur tjänst eftersom de testat positivt för covid-19.
Fram till för fyra dagar sedan kom ingen medicinsk hjälp till varken Italien eller Spanien (La Vanguardia 16/3). Inga läkare, skyddsmasker eller militära sjukhustält från de andra medlemsländerna i EU. Tvärtom förbjöd både Tyskland, Tjeckien och Frankrike till en början export av respiratorer och annan skyddsutrustning mitt under pågående kris. Trots att produktionen av liknande material i EU är koncentrerad till just dem. Nu har Tyskland och Frankrike upphävt exportförbudet, men medlemsländerna sluter sig inåt. Inte helt olikt situationen efter finanskrisen 2009 eller flyktingkrisen 2015.
Det börjar hagla när Katja går hemåt. Hon svär:
– Alla våra vänner är besatta av vädret. Vi kollar väderapparna var femte minut och meddelar varandra. Forskarna säger att viruset klarar sig sämre när det är 26-27 grader i luften. Våren skulle ha kommit nu men det här liknar Sverige mer. Snö, regn och hagel om vartannat.
LÄS MER:Tio saker du vill veta om det nya coronaviruset
Katja har handlat också åt en äldre granne som började storgråta när hon frågade om kvinnan behövde hjälp. Grannen hade inte gått ut på 10 dagar i ren skräck. När jag på messenger följer Katja tillbaka hem i min andra hemstad är det omöjligt att inte undra om jag också tittar in i vår egen framtid.
– Vi översköljs av rapporter om hälso- och ekonomiska effekter som corona för med sig, säger Katja när hon är tillbaka i lägenheten. Men det är tyst om en annan sorts epidemi: den sociala ensamheten. De människor som kände sig ensamma innan virusutbrottet – vad ska man kalla deras tillstånd nu?
Flera av mina spanska vänner, som är singlar, låginkomsttagare och bor i små lägenheter, vittnar om just det: de har börjat vänja sig vid skräcken som viruset fört med sig, men den där överväldigande känslan av att möta en pandemi i total ensamhet har börjat ta vid. Givet att människan känner sig säkrast i grupp befinner sig mina singelvänner och äldre ensamma släktingar i en fysisk nödsituation.
LÄS MER: Här är det senaste om coronaviruset
Pilar, som är skådespelerska, pratar in långa meddelanden till mig.
– Jag har maniskt städat min lägenhet, säger hon. En rutin för att inte bli tokig, men snart hoppar jag fan ut genom fönstret. På nyheterna pratar de om ekonomisk stimulans och krispaket, men vilka krispaket finns för den sociala isoleringen?
Kanske är det konsten. I Katias kvarter läste en granne varje kväll en dikt av Spaniens nationalskald Calderon de La Barca. Om människans instängdhet och frihet. Men en dag var han plötsligt borta. Kvarteret började unisont ropa: ”DIKT DIKT DIKT.”
Så dyker han upp i fönstret. Och grannen mittemot har fixat spotlight till kvällens diktläsning. Om jag någon gång hamnar i nöd, som Lorca sa, ge mig då en halv bit bröd men en hel bok. Det är inte bröd som gör att människan lever.
Den enda spanjor jag samtalar med som inte har ångest är farmor.
– Naturen blåser på oss och vi skälver. Vi i den rika delen av världen är vana att få allt vi vill ha, olyckor, naturkatastrofer, krig och epidemier hör den andra, fattigare världen till. Det här är en utmärkt tid att reflektera över vår livsstil, vårt överflöd och våra attityder.
Farmor pausar.
– Men vi glömmer alltid; tyvärr kommer vi nog att se tillbaka på den här tiden som en tillfällig olycka som hemsökte vår del av världen.
Astrid Menasanch Tobieson är dramatiker, skådespelare och regissör.
