Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Lisa Thanner

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vi:et saknas i de liberala skribenternas flygtexter

...

När jag läser kulturdebatten om flygningens miljökonsekvenser drabbas jag av den mycket besvärliga känslan nostalgi. Jag finner texterna hopplöst inriktade på ett jag, ett i vissa fall insiktsfullt, reflekterande jag men likväl ett jag. Och det ställer sig i vägen för det enda viktiga: vi:et.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Björn Werner - att flyga förstör demokratin

Den 31 januari 2003 befann jag mig i Porto Alegre. Då var den lilla staden i Brasilien centrum i världen, centrum för ett framgångsrikt experiment i deltagande demokrati och värd för World Social Forum. Det var tänkt att vara det politiska alternativet till Davos, eliternas möte i Schweiz. De rika och mäktiga frös när de gick mellan dyra restauranger och exklusiva möten. Vi svettades på ett forum som för varje år bara blev större och större. Det var en tid då Internationella valutafonden (IMF) tappat all sin trovärdighet och Världsbanken likaså. Vi skrattade åt Davos. Vi var övertygade om att de snart skulle vara passé, att den orättvisa världsordningen strax skulle dö.

Vi skämtade om att den nyvalde presidenten Lula åkte till Davos för att erbjuda konstgjord andning.

På forumet höll författaren Eduardo Galeano ett tal inför en fullsatt fotbollsarena och han avslutade sitt bejublade inlägg med att berätta om motsatsen till ordet jag.

”Vilket är det mest använda ordet i världen, på nästan alla språk? Ordet jag.

Jag, jag, jag. Däremot, i en studie över urfolksspråken är det ordet vi. I Chiapas heter vi tik.

Tik, tik, tik”

Det är så lätt att fångas i den individuella berättelsen. Tänk om jag inte skulle kunna resa till andra kontinenter? Erbjuda mina barn att se världen?

Speciellt smärtfyllt blir det för oss där exilen trasat sönder familjerna.

Att aldrig kunna hälsa på pappa i Latinamerika igen.

Men samtidigt: att bara fortsätta som förut innebär döden för människor i Bangladesh, i Bolivia, och det innebär att nationer av småöar förintas. I sin bok Det här förändrar allt skriver Naomi Klein om att vi i västvärlden behöver gå tillbaka till 70-talets konsumtionsnivå för att skapa en hållbar framtid.

Det mest uppmärksammade inläggen i flygdebatten har författats av skribenter med den ekonomiska liberalismen som utgångspunkt. Det är därför vi:et saknas i deras texter.

Ett offer så stort som att inte flyga är i deras kretsar säkert speciellt men idag lever vi svenskar som om det fanns fyra planeter och det kommer vi aldrig kunna bryta bara genom att shoppa bättre eller undvika julresan till Thailand.

Jag skulle önskar att dessa liberala skribenter vågade ta de verkliga konsekvenserna av sitt tänkande.

De behöver rösta på politiker som vill stänga flygplatser, skattechocka weekendersor till New York och förbjuda inrikesflyg där de finns alternativ som tåg. Annars blir flygstoppet bara ett lättat samvete hos terapeuten eller en tillfällig intressant middagskonversation.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.