Nyligen utlyste förlaget Reclame en tävling där tyska skolungdomar uppmanades teckna ett eget omslag till nyutgåvan av Georg Büchners drama ”Woyzeck”.
Nyligen utlyste förlaget Reclame en tävling där tyska skolungdomar uppmanades teckna ett eget omslag till nyutgåvan av Georg Büchners drama ”Woyzeck”. Bild: Reclam förlag

Per Klingberg: Vi borde ta efter Tysklands sätt att behandla klassiker

Medan tyskarna utlyser nationellt engagerande omslagstävlingar till nyutgåvor ses klassikerna som kuriosaobjekt i Sverige. Men är det verkligen är av godo för en kultur att så systematiskt mura igen fönstren till det förflutna, frågar Per Klingberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Den som har studerat tyska känner förmodligen till förlaget Reclams klassiker-serie. För en billig peng erbjuds läsaren tillgång till ett rikt utbud av titlar ur världslitteraturen, från de grekiska tragedierna till Strindberg. Karakteristiska för pocketböckerna är de blanka gula omslagen – lätta att känna igen, men knappast särskilt fantasieggande. Kanske var det därför förlaget nyligen utlyste en tävling där tyska skolungdomar uppmanades att teckna ett eget omslag till nyutgåvan av Georg Büchners drama ”Woyzeck”, som trots att det aldrig fullbordades kom att bli ytterst betydelsefullt för så väl den tyska naturalismen som expressionismen.

Med mer än tusen insända bidrag får nog tävlingen beskrivas som en succé – och de vinnande tre bidragen som presenteras på förlagets hemsida är alla fina exempel på hur man kan göra ett kulturarv levande och bjuda in till nyskapande utan att för den sakens skull glömma verkets kärna. Vare sig omslagen flirtar med expressionismens formspråk, lånar mangaseriens estetik eller porträtterar huvudpersonen som en varulvsliknande figur, illustrerar den en väsentlig aspekt av Büchners skildring av hur soldaten Woyzeck sakta bryts ned av samhället

ANNONS

I den mån klassiska verk överhuvudtaget nämns här är det snarare som varnande exempel att undvika.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att föreställa mig något liknande initiativ utlysas i Sverige. Det är svårt att undgå intrycket att det här har etablerats en extrem-presentistisk kultursyn i Sverige som präglar så väl undervisning som litteraturbevakning. Snarare än att betrakta klassikerna som något vi aktivt behåller ett levande förhållande till genom medvetna val tycks vi betrakta dem som kuriosaobjekt som väl för all del kan få finnas undanstoppade i ett arkiv någonstans, men som knappast kräver någon särskild omsorg från vår sida. När just ”Woyzeck” faktiskt nyöversattes till svenska av Bodil Zalesky häromåret för Hastur förlag fick titeln illustrativt nog inte något lektörsomdöme i BTJ-häftet, en tidskrift som ligger till grund för många av de svenska bibliotekens inköp, med motiveringen att man inte skriver om ”klassiker som redan är kända”.

Lika förödande som det oreflekterade aktualitetskravet är för klassikertraderingen är sannolikt den mycket starka förväntan på omedelbar igenkänning som präglar synen på litteraturundervisning. I den mån klassiska verk överhuvudtaget nämns här är det snarare som varnande exempel att undvika.

Ett belysande exempel finns i en artikel i tidningen ”Vi lärare” där fem skolprofiler ger råd om hur man bäst får unga att läsa. När Nioosha Shams, Sveriges nuvarande läsambassadör, rekommenderar lärare att välja ”en bok som du brinner för och älskar” specificerar hon att man alltså inte ska välja Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” utan hellre något ”där ungdomar kan känna sig speglade”. Och visst, självklart måste litteraturundervisningen erbjuda elever läsupplevelser som bekräftar och går dem till mötes, i synnerhet för de som kämpar med att överhuvudtaget läsa till slut. Men finns det inte något lite torftigt över en litteratursyn där en (ärligt talat inte särskilt krävande) modern klassiker nämns enbart i syfte att avråda från läsning?

ANNONS

Åtminstone jag är frågande till om det verkligen är av godo för en kultur att så systematiskt mura igen fönstren till det förflutna och leva så fullständigt ur hand i mun som vi gör. I stället för att enbart söka efter omedelbar igenkänning och tillämpbarhet i skönlitteraturen gjorde vi kanske klokt i att framhäva spelet mellan djup främlingskap och djup igenkänning som den verkliga meningen med att ge sig i kast med äldre texter.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:I postkritikens värld får ingen bli ledsen

LÄS MER:Litteraturen är inte längre en gemensam referens

LÄS MER:Varför ignoreras fantastik-litteraturen i Sverige?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS