Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Werner

Vi borde fira Europadagen mer än nationaldagen

Den 9 maj firas Europadagen. En dag som enligt GP:s kulturchef Björn Werner får oförtjänt lite fokus i svenskars medvetanden, trots att EU enligt honom är den kvarvarande garanten för västvärldens frihetliga värderingar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Idag är det Europadagen. Det är nu 68 år sedan de första penndragen drogs för att binda samman Europas länder, i sviterna av det mest fruktansvärda krig världen hade skådat. Vägen framåt stavades samarbete och välstånd. Inte krig och nationalism.

LÄS MER: Europas överlevare

Men trots det vajar inte EU-flaggan från några prunkande vårblommiga villaträdgårdars flaggstänger. Göteborgsymfonikerna kommer under inga omständigheter spela Beethovens An Die Freude på scen i Slottsskogen. Och i den mån någon alls är ledig är det för att deras kollektivavtal ger dem halvdag innan Kristi Himmelsfärd och de därför ”jobbar hemma”. Ingen annan anledning.

Detta tillstånd har länge plågat EU och Europatanken, inte minst i Sverige där hela medlemskapet i unionen gjorts med en tung suck. Folk bryr sig helt enkelt inte om EU. Och om de gör det så är det för att de är missnöjda.

Det är synd. För paradoxalt nog börjar det mer och mer se ut som att EU, en i bästa fall halvdemokratisk institution med en grav slagsida åt svårforcerad byråkrati är den sista utposten i kampen mot liberaldemokratins förfall. Eller kanske därför. För medan land efter land, där Sverige efter den senaste veckans utspel från Socialdemokraterna och helgens partiledardebatt inte längre kan sägas vara något undantag, hänfaller åt en allt mer sörjig populism i jakt på snabba väljare står EU kvar som en Brysselgrå monolit av trygg förutsägbarhet. Just för att den med seg rörlighet inte behöver falla till föga för de allt mer grumliga vindar som sveper över kontinenten. En halvdemokratisk garant inte bara för freden, utan för att bevara de rättigheter vi börjat betrakta som en del av livet i en fri värld: öppna gränser, fri rörlighet och en ambition att kunna bedriva en human flyktingpolitik.

LÄS MER: Stimulerande men deprimerande om EU

Om det är något som de senaste årens kriser, finansiella såväl som humanitära, givit för handen är det just att de flesta länder inte längre klarar sig ensamma. En värld med hot som inte längre handlar om mänskliga handlingar som ett tryck på kärnvapenknappen utan om mer diffusa men ändå påtagliga krafter som: finanskriser, global uppvärmning, flyktingkatastrofer. Inget land i Europa kan hantera dessa utmaningar på egen hand. Men gemensamt klarar vi av en hel del.

Och tittar man på vad exempelvis de svenska Socialdemokraterna säger i samband med förra veckans flyktingutspel är det just detta. Att man istället för att hantera invandringen själva gärna ser att Bryssels byråkrater sprider ansvaret över kontinenten. Den odemokratiska garanten för humanismen, så att vi i nationalstaterna slipper ta det.

Det är förstås i grunden en ovärdig konstruktion. Men ska det i pragmatismens namn vara så, låt det i vart fall vara så ordentligt! Med sång! Flaggor! Röd dag! Bra mycket hellre det än den 6 juni som tornar upp sig i fjärran. För om det är något som är värt ett ordentligt firande är det baske mig de kvarvarande garanterna för västvärldens frihetliga värderingar.