I en kulturkrönika den 24/9 diskuterade Gunilla Grahn-Hinnfors mitt beslut att stoppa Riksteaterns graffiti-evenemang på Pustervik i söndags.
Graffiti är en etablerad konstform och som jag ser det bör den behandlas som andra konstformer och inte ha en särställning. Sedan jag började på Kulturförvaltningen för ett par månader sedan har jag uppvaktats av tre konstnärer som alla ville ställa ut sina konstverk, mycket stora skulpturer, på tre centrala platser i staden, bland annat Götaplatsen. Trots avslag har hittills har ingen talat om estetisk censur. Kanske är det inte en bra jämförelse, vad vet jag, men jag är ändå förvånad över att många anser det självklart att graffiti-konstnärer ska ha fri tillgång till det offentliga rummet när andra konstnärer verkligen inte har det.
Ett av skälen (inte det enda) för mig att säga nej till Riksteaterns evenemang var att skapa en debatt om frågan. Den policy mot skadegörelse och klotter som tagits fram efter ett par års nära samarbete inom "Trygg och vacker", vilket är Göteborgs nätverk för det skadegörelseförebyggande, har en stor styrka. Den har ett kunskapssökande förhållningssätt. Ingen är tvärsäker på hur man ska hantera de frågor som vi nu diskuterar. Vi prövar oss fram.
Ett av problemen, som jag ser det, är att vi egentligen diskuterar två olika frågor, konstformen graffiti och skadegörelse och illegal målning. Göteborg har valt att inte ha några legala väggar för graffiti-målning. Man kan diskutera det valet, om det är rätt väg. Det finns inga entydiga svar på den frågan heller, och ingen forskning som varken stödjer att det skulle leda till mer eller mindre klotter på andra platser. Men faktum kvarstår att vi idag inte har några lagliga väggar i Göteborg. Och då är det inte möjligt att i anslutning till kommunens gästspelsscen arrangera den typen av evenemang, ens i Riksteaterns regi, eftersom Riksteatern inte jobbar långsiktigt med detta i Göteborg. Ung kultur 116, Trygg och vackers operativa ungdomsgrupp, arrangerade för ett par år sedan ett liknande evenemang på Karl Johans torg. Man fick då kontakt med många ungdomar som man sedan fortsatte dialogen med. Det är så vi vill jobba.
Den andra frågan, som alltid diskuteras i samma andetag och av helt andra aktörer, är den om konstnärlig frihet, och som nu, estetisk censur. Så länge den sammanblandningen äger rum är det svårt att uppnå klarhet, men jag skulle gärna vilja att vi diskuterar just det.
Vilken plats har en konstform som graffiti i samhället? Vilken rätt har enskilda att ta det offentliga rummet i anspråk för konstnärlig gestaltning? Hur kan man skapa en verklig dialog om den här typen av samhällsfrågor utan att hamna i väl upptrampade skyttegravar? Några av Kulturförvaltningens institutioner kommer under året att arbeta med dessa frågor. Välkomna dit!
chef för Kulturförvaltningen
