I måndags kväll debatterades på Konsthallen finanskrisen och kulturpolitiken. En timma innan diskussionen inleddes skickades från Hotell Elite Plaza – vilket ingen av oss som satt på Konsthallen då visste – det pressmeddelande som sannolikt beseglar Saabs öde. Tydligare kan knappast krisens konsekvenser, inte bara för kulturlivet utan för hela samhällslivet, illustreras.
Industristaden Trollhättan har i kulturpolitiska sammanhang på senare år varit en framgångssaga. Ett exempel på postindustrialiseringens positiva konsekvenser och på hur nya jobb kan skapas inom de växande kulturella näringarna. Min farfar arbetade nästan hela sitt yrkesliv på Nohab, Nydkvist och Holm AB i Trollhättan. Ur Nohab växte Saab och Flygmotor och andra industrier. På Nohabs gamla industriområde håller idag Film i Väst till. Farfar hade ansvar för en av de stora karusellsvarvarna. På exakt den plats där han stod och svarvade spelade fyrtio år senare, i en annan och underligare tid, Lars von Trier in sina filmer. Så ser Trollhättans och kanske Sveriges väg ut från industrisamhälle till kulturindustri. Förr sålde man från Trollhättan lok till Ryssland. Nu åker man till Cannes och säljer film.
Hur ska det nu gå för Trollhättan? Hur ska det går för Västsverige? Hur många filmer kan man göra? Nu har den osannolika konstellation – en tillverkare av leksaksbilar i naturlig storlek från Ängelholm, en fartförtjust norsk entreprenör, en medieskygg amerikansk miljardär och i skuggorna i bakgrunden kanske ryska oligarker, ingen vet säkert – som skulle räddat Saab gett upp. Det är i sig en historia någon borde göra film av. En tragedi. Eller kanske en svart komedi. En tragisk Jönssonliga.
Krisen påverkar naturligtvis kulturpolitiken. Den påverkar kulturen. Den påverkar vår bild av oss själva och vilka vi är. Vad händer med Västsveriges kulturella identitet om Saab försvinner och Volvo blir kinesiskt? Vi behöver filmen, teatern, litteraturen och alla andra kulturuttryck mer än någonsin. Vi behöver krisbearbetningsmöjligheter. Vi behöver omorientera oss. Vi är i desperat behov av fantasi. Endast ett levande kulturliv kan ge oss den stryktålighet som krävs för att överleva och inte tappa bort oss när globaliseringens orkanvindar sveper bort fabrikerna och jobben.
