Säkert missar jag några guldkorn, men om jag ens bryr mig om att lyssna på ”Sommar i P1” stänger jag ofta irriterad av. Förr var det semesterns självklara lägereldsradio men jag känner mig inte inbjuden till dagens rosévinsminglet där direktörer, entreprenörer och mediefolk kindpussar sig själva och läser högt ur sina CV:n.
Vilken kontrast då att slå upp boken ”Vi som arbetar med våra kroppar”! Annica Carlson Bergdahls intervjuer och Elisabeth Ohlssons bilder är en lågmäld men knivskarp replik till den värld som speglas i de flesta offentliga sammanhang. Alltså uppfattningen att vi lever i ett kunskapssamhälle fjärran från kroppsarbete, där våra fysiska uppenbarelser bara är bärare av intellekt medan själva kroppen får rastas på fritidens padelbanor och gym.
Manuellt arbete betraktas som något omodernt, en förlorarmarkör så stark att näthatarhögern hånfullt kan flabba ”svetsarn” mot Stefan Löfven utan att få äta upp det.
De som kroppsligen städar kontoren, kör taxin eller bygger bostäderna flimrar möjligen förbi i ögonvrån. Manuellt arbete betraktas som något omodernt, en förlorarmarkör så stark att näthatarhögern hånfullt kan flabba ”svetsarn” mot Stefan Löfven utan att få äta upp det.
LÄS MER:Här är GP kulturs sommarkrönikörer 2021!
Ändå har vi som arbetar med våra kroppar aldrig varit fler än i dag och fabrikskomplexen aldrig större eller mer värdeskapande. Bergdahl/Ohlssons raka personporträtt är därför så befriande när de låter arbetande människor berätta om sitt arbete, bokstavligt talat in på kroppen.
Just detta gör igenkänningen så stark, för mig och de flesta andra kroppsarbetare. Merparten är slitna och skadade eller på goda grunder rädda för att bli det. Våra kroppar åldras, vad vi än jobbar med och hur ängsligt vi än vårdar dem. Ett trasigt knä, en ömmande axel eller sliten handled är ett gissel för alla men för den som har kroppen som främsta arbetsredskap blir det snabbt ett hot mot försörjning och identitet. Det är sällan själva arbetet som är problemet – de flesta mår bra av att ta i – utan tempot och enformigheten, hur ofta och detaljstyrt vi tvingas upprepa liknande moment, hur lite makt vi har över våra kroppsrörelser.
LÄS MER:Recension: ”Knäböj” av Sara Martinsson och ”Bänkpress” av Sven Lindqvist
Dragkampen om kontroll över arbetet har pågått lika länge som någon köpt arbetskraft, driven av den oupphörliga strävan att få ut mer arbete ur kropparna än vad kroppsinnehavarna själva tyckt vara rimligt. Från medeltidens manufakturer över de moderna fabrikernas tidsstudier fram till dagens dator- och GPS-övervakning har den nu, under namn som Lean och New Public Management, trängt in i välfärdsarbetets minsta vrå.
En kort stund på 70-talet väcktes hopp om förändrade maktförhållanden som dock snabbt släcktes, medbestämmandet blev mest arbetsgivarnas skyldighet att tuta innan de körde över oss.
Den arbetarrörelse som växte sig stark med krav på makt lämnade redan för länge sedan walk over i den kampen. De avtal som andäktigt benämns ”den svenska modellen” bygger på att kapitalet sköter produktionen på effektivast möjliga sätt så att vi alla får en större kaka att dela på. En kort stund på 70-talet väcktes hopp om förändrade maktförhållanden som dock snabbt släcktes, medbestämmandet blev mest arbetsgivarnas skyldighet att tuta innan de körde över oss.
LÄS MER:Bråket om Volvologgan är ett tramsigt låtsasproblem
Kanske har pandemin ändå öppnat en liten spricka i muren. När alla som kan jobbat hemifrån har miljoner av oss fortsatt gå till jobbet som vanligt eftersom våra kroppar inte kan skiljas från de samhällsviktiga jobb vi utför. Kan vi minnas detta är det ett litet steg mot att ta det utrymme vi förtjänar.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
