Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Barnen ligger kvar i soffan. Jag ska precis säga nåt om “friskt luft” och/eller “inte nyttigt att sitta inne” när min dotter tittar upp från sin mobil. Bild: Gorm, Kallestad

Vi är den sista generationen som vet hur det känns att ha tråkigt

Johan Wanloo ser sina barn ständigt stimulerade av skärmar och sociala medier och minns sin barndom i ett annat Sverige.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Himlen är så blå att det gör ont i ögonen. Värmen hade varit besvärande om det inte vore för den milda, smekande vinden. I vårt sommarhus ligger barnen i kökssoffan och kollar på sina skärmar. Youtube-videon pausas enbart för att svara på ett Snapchatmeddelande. De är helt uppslukade. Ständigt stimulerade. Det slår mig att jag förmodligen tillhör den allra sista generationen vet hur det känns att ha tråkigt.

Som 70-talist står jag med vardera ben i två helt olika Sverige. Dels har vi allt det där närmast science fiction-artade som finns nu. Vi går runt med telefoner mer avancerade än de datorer som styrde Apollo 11. Det finns mer media ett knapptryck bort än vi nånsin kan konsumera. Och vi är precis så lagom gamla att vi fattar hur vi ska använda alla grejer. Vi sitter inte som många 40-talister och vrålar i telefonerna som om de vore walkie-talkies. Det finns ingen tröskel mellan oss och tekniken. Än.

LÄS MER: Alla borde inte få flyga

Men vi växte upp i en tid med "Nygammalt" på TV och radioprogram som hette “Besökstid – önskemusik för sjukskrivna”. Det är ett helt annat Sverige.

Ett Sverige när man gick och lade sig när sista tv-programmet sänts. Ett Sverige där man tog cykeln till videoaffären med en femtiolapp i fickan och valde bland packade rader med VHS-kassetter och var filmen dålig var hela kvällen förstörd. Ett Sverige där man läste samma serietidning tills sidorna lossnade för det fanns helt enkelt inget annat att göra. Ett Sverige där man hade tråkigt.

Jag minns hur det kändes att ha så tråkigt att det var svårt att andas. När man hängde med en kompis och det roligaste vi kunde komma på var att sparka på torkad lera så det kom rök. När man var så understimulerad att man blev alldeles lycklig över att morsan köpt den stora gröna schampoflaskan som man kunde skaka och se vilken bubbla som flöt upp först.

LÄS MER: Göteborg åt upp och spottade ut Stureplan

Jag minns att jag ibland hade så fruktansvärt tråkigt att jag spelade in sport-tv på video för det var så roligt att mata fram varje bildruta manuellt och titta på hur löpares kinder dallrade i slowmotion. Det var inga gamla goda tider. Det var tristess som kändes som en stenbumling i magen. Det var ett fullkomligt meningslöst slöseri med tid.

Nu när jag är vuxen försöker jag minnas när jag hade riktigt tråkigt senast. Jag kommer inte ihåg. Kanske på 90-talet. Nån slags lutheransk ryggmärgsreflex säger mig att det är dåligt. Men varför? Varför är det dåligt att vara stimulerad? Snälla, ge mig ett vetenskapligt svar som går bortom rutinmässigt ojande inför allt som är nytt.

LÄS MER: Det är mitt fel att dagens unga är moralister

Det kanske är så att utplåningen av tristess är en ytterligare en pusselbit i människosläktets utveckling. Det var lika oundvikligt som att vi skulle upptäcka elden.

Barnen ligger kvar i soffan. Jag ska precis säga nåt om “friskt luft” och/eller “inte nyttigt att sitta inne” när min dotter tittar upp från sin mobil. Hon spanar ut genom köksfönstret. “Det är perfekt vind nu” säger hon till sin bror. De störtar upp, samlar ihop sina grejer och cyklar ner till stranden för att vindsurfa.

Telefonerna ligger kvar på köksbordet.