Deras ursprung är oklart. De föddes någon gång i början av artonhundratalet, men av vem och under vilka omständigheter är det ingen som vet. Förmodligen deltog Göteborgs stadsläkare Christian Fredrik Ewert. Det var åtminstone han som i efterhand tog hand om de dödfödda siamesiska tvillingarna och preparerade dem, pressade ner dem i en glasburk med formalin och bevarade dem på sin mottagning tills de hamnade på Naturhistoriska museet. Att begrava dem i vigd jord var uteslutet. Samtiden såg dem som monster, som järtecken, som gudomliga straff.
LÄS MER:JO-anmälan om mänskliga kvarlevor läggs ner
Sedan en tid tillbaka pågår en infekterad strid om detta makabra preparat. Ska de siamesiska tvillingarna bevaras eller begravas? Ska de betraktas som ett museiföremål eller som en mänsklig kvarleva?
Det är en märklig konflikt som blottlägger såväl dåtida som nutida föreställningar om det avvikande. Inför de siamesiska tvillingarna blir den västerländska synen på det mänskliga smärtsamt tydlig.
Jag tänker så här: Den moderna, västerländska humanismen sätter människan på en piedestal. Den slår fast att hon står över och vid sidan av naturen; att hon är den enda varelse som kan skapa sitt eget liv och sin egen värld; att hon är fri, rationell och oberoende – en individ.
LÄS MER:Mänskliga kvarlevor vid Naturhistoriska flyttas
Detta är på många sätt en positiv bild av det mänskliga. Men också problematisk. Humanismen har nämligen alltid haft svårt för att hantera personer som avviker från normen; alla de som inte riktigt passar in i mallen; alla de som inte automatiskt uppfyller bilden av en förnuftig och autonom individ, utan istället framstår som beroende, irrationella och mångtydiga. De avvikande har förpassats till andra sidan gränsen. De har förvisats till det omänskligas domän, och visats upp på museer och freakshower. Deras kroppar har blivit rekvisita i en berättelse om normalitet.
LÄS MER:Naturhistoriska JO-anmäler Västarvet
Men vad händer om man vänder på perspektivet? Om man i stället för att betrakta människan från det humanistiska arvets utsiktspunkt betraktar henne från det utstöttas synvinkel, från de siamesiska tvillingarnas horisont?
Den franske filosofen Gilles Deleuze skrev en gång att hela den västerländska intellektuella traditionen bygger på ett antal tankefel, och att ett av de värsta är föreställningen om klart urskiljbara kategorier. Enligt honom finns ingen planritning för det mänskliga som föregår individen. Det enda som existerar är istället en monstruös mångfald, ett oändligt antal olika sätt att vara mänsklig på.
Vi är alla, med andra ord, olika. Vi är alla monster. Eller som handikapprörelsen brukar uttrycka det: På nära håll är ingen normal.
LÄS MER:Västarvet tillbakavisar uppgifter i JO-anmälan
De siamesiska tvillingarna kan påminna oss om allt detta. Men de kan också förleda oss att tro på normalitetens tyranni, på denna farliga fantasi som gör oss beredda att betrakta ett döfött foster som ett utställningsobjekt. Allt beror på vilket perspektiv man väljer.
