Med inlevelse och den lekfullhet, som ofta präglar hans konstnärskap, framför han i verket Teater sin egen tolkning av folksagan Hans och Greta. Berättelsen om de två barnen som lämnas i skogen av sina fattiga föräldrar är lika hemsk i original som i Johanssons radioteater, inspirerad av hans egen uppväxt. Ljudbilden smälter samman med de blodröda konstverken som dinglar från taket. Här syns ett tittskåp, halshuggna dockor och sirlig vit kristyr gjord av fogskum som letar sig kring konstverkens kanter.
Peter Johanssons pepparkakshus får liv på vernissagen i konstnären och curatorn Stefan Karlssons galleri, Stefan Karlssons museum för dålig konst. Ett konceptmuseeum med ambitionen att diskutera vad som är bra respektive dålig konst och hur samtidskonst kan visas i Göteborg. Stefan Karlsson drev under många år det konstnärsdrivna galleriet Sub bau och har ett starkt engagemang för hur Göteborg ska överleva som konststad.
Under Stefan Karlssons trettiofem år som konstnär har ett trettiotal gallerier tvingats stänga på grund av höga hyror. Därför tog han i höstas initiativet att öppna ett museum i källaren till sitt flerfamiljshus på Johanneberg i centrala Göteborg. Det började med Ernst Billgren och nu har alltså turen kommit till Peter Johansson, som i samband med vernissagen denna fredagskväll samtalar med regissören och dramatikern Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater.
I fokus står frågan om bra och dålig konst. Inte minst diskuterar de teatern och konstens olika förutsättningar och beröringspunkterna konstarterna emellan. Uppskattningsvis femtio personer tränger ihop sig i vad som skulle kunna vara ett uttömt cykelförråd eller en nedmonterad tvättstuga. Det blir ett vindlande samtal om konstnärens frihet och oberoende, kontra scenkonstens bundenhet till ekonomi och behovet av att fylla salonger.
Både Mattias Andersson och Peter Johansson konstaterar att de kan var avundsjuka på varandras möjligheter. Inte minst då Peter Johansson med sin performancekonst närmar sig teatern allt mer och vill utforska såväl scenkonst som film.
Men som enskild konstutövare är det svårt att hitta en form och ekonomi för det. Mattias Andersson, som å sin sida förfogar över en teaterscen, kan ändå sakna den konstnärliga frihet som han möter hos Johansson eller teatergrupper i Berlin och Bryssel. Det ställer speciella krav att ägna sig åt teater som finansieras av kommunala skattemedel konstaterar Andersson, även om han understryker att han rent ideologiskt sympatiserar med idén om en folkteater.
Utifrån vernissagekvällens samtal blir det uppenbart hur kampen för konstnärlig kvalitet är ett ständigt pågående projekt för den som söker ett konstnärligt uttryck.
Och att friheten bor i konsten. Sällan i dess förutsättningar.
