Det krävdes att stora delar av jordens befolkning riskerade att bli väldigt sjuka för att vi skulle inse att välfärd ändå är bra. Och det krävdes att alla stannade hemma i veckor för att inse att vi inte kan leva utan kultur. Att få uppleva stora ting utan att, rent fysiskt, röra sig ur fläcken är en gåva. Köttets helande går på skatten. Men hur klarar sig själens?
Kulturen bara finns. Konstnären skapar även om den inte får betalt. Även om det inte finns någon marknad. En idiot hade tolkat detta som att vi kan ta den för givet, och det argumentet har utnyttjats i alla tider för att pressa ner löner och gager. Men så är det inte – tvärtom borde vi se det som en uppmaning att investera mer i kultur. Konstig, smal, vidrig, märklig, underbar, skev kultur.
Netflix, Spiderman och Jill Johnson klarar sig och det är ju bra för dem som gillar det. Men alla andra då?
Någon gång ibland, alldeles för ofta egentligen, hörs nyliberala röster som vill dra ner eller helst in kulturbidrag och är av åsikten att “kan det inte säljas ska det inte finnas”. Nu kan nästan ingenting säljas och försvinner därför, men massor av märklig kultur finns kvar. Marknaden tog inte med sig den i fallet och den finns kvar just för att den inte kunde säljas.
Efter en dryg månad inomhus tror jag att vi alla kan hjälpas åt att ge kulturen en korrekt prislapp: ovärderlig.
För den som studerar historien är människans historielöshet en återkommande tråkighet. Jag är rädd att vi ska glömma och gå vidare och att de med plånböckerna ska bli ännu fegare, och så att säga bara våga satsa på dopade kusar i fixade lopp. Att alla svenska filmer ska skildra dråpligheten i att någon från "Hey Baberiba" tvingas tillbringa sommaren i skärgården med sina svärföräldrar. Att all musik ska vara det menlösa skval som lyckats lura Spotifys algoritm bäst denna veckan, men som har mindre med konst att göra än det jag nyss snöt ur näsan.
Många längtar efter att återgå till hur allting var innan Corona. Men var det så bra innan då, när vården och kulturutövare gick på stumparna där knäna en gång suttit medan vi hade sju stycken “sköna” hamburgerhak på varenda gata och investerade i hudvård?
Jag ser det som en utmärkt chans för oss att göra oss av med lite barlast. Om du inte spelar spelar typ flöjt, Allan eller vet hur ett stetoskop fungerar: skola om dig. Om ditt jobb finns bara för att du ska få betalt så är det dags att tänka om.
Människan är bräcklig men marknaden var bräckligare. Den gick och självdog i ett hörn direkt. Men folk skapar likförbannat som att ingenting har hänt. Så när det här är över ska du tacka den engelskspråkiga teatergruppen som bara sätter upp obegripliga Lord Byron-tolkningar för att de finns. Du ska lägga en peng i hatten framför han med guldtänder som spelat Gudfadern-temat varje dag i sju år. Du ska gå och se din polares dåliga indieband på Henriksberg för att du kan. Och staten ska hjälpa till.
För även om kulturen går utan vinst, förtjänar de ändå allt stöd att göra mer olönsam konst. Allt för att undvika att nästa pandemi tonsätts av Samir och Viktor. Då får vi se vad som tar oss först: virus eller kulturskymning. Efter en dryg månad inomhus tror jag att vi alla kan hjälpas åt att ge kulturen en korrekt prislapp: ovärderlig.
Fler texter av Marcus Berggren
LÄS MER:Om alla heter Glenn i Göteborg kan väl barerna få heta något annat?
LÄS MER:Julen måste tillbaka till rötterna
