Olle Engkvist. Mellan 1934 och 1937 byggde han Gunnar Asplunds rådhus och Sten Branzells Flamman-biograf i Olskroken och två verk av Nils Einar Eriksson, Konserthuset och Centrumhuset – du vet den där ljusputsade klossen intill Kopparmärra som reflekterar södersolen så fint och gör Kungsportsplatsen till Göteborgs Stureplan (om nu Cappuccino-kaféet hade vett att krympa sin uteservering och förlägga den till fasaden, vill säga, så att folk slapp kryssa fram i marginalen bland flaggstänger och papperskorgar och farthinder och plockepinniga sparkcyklar).
Fyra mästerverk på fyra år. Vid sidan av allt han byggde i Stockholm vid samma tid: skolor, kontor, bostäder i massor. Plus det egna sommarhuset i Stockholms södra skärgård, förstås, ritat av Sven Markelius, vitt och uppglasat, placerat ute bland hästhagarna och ekskogarna.
I den funkispärlan bor idag möbeldesignern Gunilla Allard. Jag ska skriva om henne och huset för danska tidskriften Ark Journal, så här sitter jag nu med en läderinbunden tegelsten, utgiven 1949, Olle Engkvist, byggmästare. Den har jag köpt på antikvariat för 700 kronor, nästan mer än själva artikelarvodet, men boken borde ha kostat minst det dubbla, för den är en ögonöppnare. Redan i andra stycket förstår jag varför Engkvist var sin tids mest framstående entreprenör och byggherre:
”Jag har alltid ansett det vara ett graverande fel att byggmästaryrket handhas av yrkesutövare utan social åskådning. Att en dålig byggnad överhuvudtaget blir till beror på att företagaren antingen saknar de erforderliga kvalifikationerna eller också på att hans vinstintresse är så förhärskande att det överskuggar alla övriga intressen. Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften. Det är den enkla konklusionen av min syn på en byggmästares ambition och uppgift.”
Sug på den Peab och Skanska.
Hur många göteborgare kommer att vilja sitta och mysa vid foten av de där bjässarna?
Vad skulle Olle Engkvist ha sagt om alla de skyskrapor som planeras och byggs i Göteborg just nu? Demokraternas Patrik Höstmad gjorde nyligen en hissnande sammanställning över de största och högsta (Yimby Göteborg, Facebook, 2021-05-13) och det rörde sig om ett 30-tal pinnar, de allra flesta kontor. 100 000-tals kvadratmeter som måste hyras ut de närmaste åren. Fastighetsägarnas problem, kan man tycka, gemene man tycker la bara att de e gôrskôj att någonting händer. Men är det verkligen så gôrskôj? Och då syftar jag inte på riksintresset – byggplatserna är omsorgsfullt utvalda, inte ens Region Citys glittriga glaskluster, bara ett par hundra meter från Drottningtorget, påverkar upplevelsen av 1600-talsstaden nämnvärt – utan jag tänker på stadslivet. Hur många göteborgare kommer att vilja sitta och mysa vid foten av de där bjässarna?
”En byggnadsföretagare skall reagera mot allt vrångt och tokigt samt kraftigt medverka till sunda och riktiga initiativ”, skriver Engkvist.
Vart tog det sociala engagemanget vägen? Finns hans motsvarighet idag?
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Skippa 400-årsjubileet och ta höjd för 500 i stället
LÄS MER:Recension: Lindholmens tekniska gymnasium
LÄS MER:Recension: Hisingsbron
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
